Fick en kommentar

Från en bloggvän och som fick mej att reflektera lite...om inlägget I´ma back...

att jag går igång i mitt gamla beteende är inget farligt idagsläget känner jag, utifrån att jag faktiskt är medveten om vad som händer i kroppen, och hur det känns i sinnet....det är okej faktiskt, att jag trillar tillbaks i mitt mönster är inget farligt...jag tror inte att jag blir lämnad av någon för det....och skulle det vara så, ja då är nog mitt samboskap inte något för mig...jag skulle inte lämna någon pga det....och det är så jag tänker...nu...

förr tänkte jag inte alls, då kände jag bara den totala irritationen och lät det gå ut över omgivningen...tyvärr måste jag säga...för det är inte alls något jag vill göra...tyvärr måste jag också säga att det aldrig fanns någon som försökte säga ifrån...utan jag blev utelämnad med min irritation och en total tystnad...vilket gjorde mig ännu mer osäker och rädd, och frustrerad...jag visste aldrig vad som försegick runtomkring mej, och jag tror jag hade behövt få lite "motstånd" i form av en diskussion kring mitt beteende...det är inte okej att betee sig så i en familj....

varesig man är undvikande tyst och kör över andra genom tystnaden och handlingar, eller ångvält som kör över alla andra på ett ojust sätt genom att angripa och försöka få andra att förklara något som dom inte vill göra. Man kan ju faktiskt handla där och säga-Du, Stopp, jag är faktiskt inte beredd att diskutera detta just nu, men vi kan prata om det senare när du lugnat ner dig och jag också inte är upprörd. Är det okej för dej?

effekten av irritationen tror jag ändå skulle ha lagt sig hos mig iaf, för då hade den andra personen bekräftat att den hört och sett mej, men att det inte var läge just då......

mycket av mitt beteende kom sig av osäkerhet och bekräftelsebehov....idag är jag bekräftad av andra, osäker är jag bara i mig själv vissa dagar....kanske mer när jag är trött, vilket är normalt...det har jag också lärt mig hos E och M som talar om att det är okej att ramla tillbaks, men att jag också ser och förstår det idag, och därav inte ska dömma mej så hårt....det är ett normalt beteende....

för mig har allt varit svart eller vitt förr....idag finns många gråa nyanser  i mitt liv...många vita nyanser, många svarta nyanser...livet har mer färg...och jag kan tillåta mig att reflektera över beteendet...det är bara mitt beteende, och vill jag att någon annan ska göra saker hemma till exempel, måste jag prata med personen om det...inte visa missnöjet över att det inte är gjort...det blir enklare då...ingen kan gissa hur jag vill ha det...utan oftast frågar man...

att det ligger dammtussar i hörnen eller att blommor vissnar eller att sängen inte är bäddad som jag tycker, är inga problem, det är okej....för vill jag ha blommor så får jag vattna dom, vill jag inte se dammet, då damsuger jag, vill jag ha överkastet på då lägger jag på det....

ingen säger åt mig längre om att jag lämnar toalocket uppe, eller att sitsen är nere, duschen är het när nästa kliver in pga att jag duschar hett, Mojen vill ha mindre hett...men jag har mina brister, och fel, men jag har också mina goda och bra egenskaper, och det gäller också att acceptera dem som de är, inte lägga dom till någon annan person. Att leva med andra varesig det är barn, vuxna eller andra innebär en förlikning av ens egna behov och andras behov och önskemål....

men det är alltid den enskildas ansvar att ta hand om det som berör honom eller henne....och bara man kommunicerar med varandra så brukar lösningen hittas om än inte just den jag tänkte....men jag glömmer inte att livet är inte vitt eller svart....det finns oerhört mycket däremellan och jag har ansvaret för att nyttja hela den zonen till mitt liv...och få det att bli så som jag önskar tillsammans med de jag lever med....

ryggsäcken med erfarenheter är bra att ha, men den är rätt tung emellanåt...så jag kikar ner i den, konstaterar att oj, vilken bra erfarenhet det där var, den tar jag med mig, och sen kikar jag på andra saker som inte är så trevliga eller som jag inte vill ha med längre och låter dom sakta rinna ut ur ryggsäcken....vis av erfarenheter kan jag vandra vidare och inser att respekt för mig själv och andra är ett bra nyckelord tycker jag....

alla är inte jag, tack och lov...alla vill inte samma som jag, tack och lov....vi är alla unika på våra sätt, och jag väljer att se mina egenskaper, mina tankar, mina behov, mina handlingar, mitt sätt att handla...och utifrån det kan jag också acceptera mig som den jag är....för det är nu livet är, inte i morgon, inte i förrgår, inte i en annan värld....det är här och nu...idag...