Det har varit så kallt ute, och nu är det på väg att bli varmare igen. Jag saknar att få vara ute mer och känner mig instängd när det är -22 grader och jättemycket snö… sen är jag nog inne i en deppig period igen pga saknaden av att vara en del av familjen i norr. Att sakna barnen och deras liv är jobbigt tycker jag. Man missar så mycket när man inte bor där utan så långt ifrån. Saknar också mamma men det är som det är med det. Jag tänker ofta på att man inte träffades mer eller pratade mer när hon fanns. Att ångra det nu är ju ingen idé, men tanken slår mig att man ska passa på att prata mer med de som finns kvar.
Men idag är det märkligaste att man ringer inte till varandra längre utan först och främst skickar man mess och väntar på att det ska läsas, sen kanske man kan ringa den man vill prata med. Man ska heller inte glömma att skriva varför man vill prata med personen? Får man ett meddelande tillbaks ja då ringer man inte varandra… nä jag tycker att det är skit rent ut sagt…vet inte om folk är rädda för att prata med andra eller vad som är problemet längre. Jag antar att den dagen man inte kan använda sig av att göra sig förstådd med meddelande så blir livet väldigt begränsat med den yttre världen och familjen.
Nåväl kan inte göra ngt åt saken mer än att inse hur det är att jag bor här och att saknaden är där. Bara tankar en vinterdag som idag.. Ta hand om dig som eventuellt läst, livet är idag och inte i morgon..
