Blev jättestressad på vägen till jobbet, och sen gick allt på tok, och frågade mig själv vad det är som gör att det blir så här...jo, jag behöver rutiner...sova, äta och arbetsrutin...jag fungerar väldigt dåligt utan rutin märker jag. Jag får fel sömn, får fel vila, får fel mat...ja...jag tillåter mig inte att hålla mina rutiner.
Jag vet det sen förr, jag ska gå och sova en viss tid, och äta på bestämda tider, och ja, får ta tag i de bitarna faktiskt.Det var jobbigt att säga till min chef, fast jag har världens goaste gulligaste chef att jag inte kan jobba så det passar jobbet bäst...utan att det ska passa mej bäst...
något som jag har svårt med, att ta för mej, och säga ifrån vilket gör att det blir otydligt för de som står utanför...för jag får dåligt samvete om jag säger nej, och har börjat träna mig på att säga nej och ja...fast ibland blir det fel...ändå...
nå...jag försöker iallafall, och ja, går det inte så får jag göra nya försök då. Jag är iallafall trygg i min arbetstillvaro, märkligt för jag har ju varit otrygg väldigt länge i mitt arbete, och där är det sista stället jag låter masken falla....trodde jag iaf...men så är det inte just nu, vilket är bra att jag känner att jag kan vara jag med mina kollegor och omgivningen här.
jag har nog lite svårare att vara svag hemmavid....så får träna på den saken tror jag...jag har svårt med att acceptera att jag faktiskt är sjuk...för sjuk är man ju bara om man är kroppsligt sjuk i min värld...eller i min förra värld kan jag kanske skriva...för nu vet jag att det inte är så...
det är iafall bra att jag har fått en grund att börja bygga på och framförallt så sa jag till min "kloka" och bra chef att det är märkligt att om jag sett mig som min bästa vän, hade jag skrikit och sagt "stopp" på mig för 5 år sen...ja det är en lång tid att vara sin bästa "ovän"....och det tar nog tid att läka...
4 kommentarer:
Du måste vara rädd om dig Stumpan! Och jag står ivrigt bredvid och hejar på dig när du säger nej. :)
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
Ja tid läker... Det vet väl vi, låta smärtan och gammal skit köra sina race och sedan gå vidare... Vi ses på tisdag ;) Kram
Visst tar det tid men det fixar sig. Den fösta tiden blev jag heltokig om någon pratade om att det skulle ta år för att komma tillbaka men nu har det gått två år och det har inte varit lika jobbigt som jag trott. Främst är det nog för att jag ar märlt att saker och ting flyter framåt och att jag mådde bättre och bättre.
Du är på rätt väg och genom att säga nej, känna efter och hitta nya vägar så säger du ja till dig själv och ja till livet..
Kramar från Liv
Skicka en kommentar