Längtan

Ibland längtar jag så jag nästan går sönder efter mina barn och barnbarn. Mycket för att det skulle underlätta kontakten om man sågs lite mer vardagligt. Men att längta efter det som inte är äter energin så får tänka att det är bra att man saknar men att längtan får inte ta över. 

En strimma

Då jag var på väg mot vårdcentralen så sken det upp med lite ljus efter gråmulna dagar. Tänkte att det spred hopp till ljusare tider för några som behöver det idag.

Igår var det fars dag och jag tog beslutet att inte höra av mig till min. Fast jag vet att han opererar sitt hjärta idag och det bar mig innersta emot att inte höra av mig. Att stå fast i beslutet om det. För jag är ju ändå en  person som är medmänsklig och kännande för andra på gott och ont. Att vara snäll mot omvärlden så långt så jag blir trampad på. Vet inte om mitt belöningssystem får nått gott av det, kanske bara är en vana... Nåväl. Det var ju inte pappas närmaste som berättat om operationen utan fick det omvägen av hans svägerska så då betyder det kanske också att jag inte behöver veta mer än så...mäktigt nog.

Vårdcentrals mötet gick bra är nu vaccinerad mot flunsan och hoppas det går bra i år. Vill inte bli som förra året, men garanti ingår inte i sticket...

Vi får se hur FK gör nu då jag blir fortsatt sjukskriven för att orka komma tillbaks i en annan arbetsrutin. Jag håller på att öka mina dagar med receptionen och ska försöka lära mig även nya saker och behöver tid att komma in i dem på grund av mina kognitiva problem att göra nya saker. Nå det löser sig... 

Remissvaret från reumatologen kom också men nu går jag själv vidare med egenvårdsremiss med en sammanställning då man inte alls gjort det... egentligen är det larvigt för det finns inte mkt att göra men jag vill få förmånen att ha tandvårdsubventionen iaf. Just nu känner jag mig spyfärdig å min kropps vägnar.. torris som jag är.. nåväl acceptans är ordet för läget nu... No more than that... Tjingeling 

Gråa dagar med lite sol ändå

Nu är det verkligen mörkt ute. Vintertiden har gjort entré och då blev det ännu mörkare ute...Nåväl, mitt i det mörkgrå finns en skönhet som är läkande på något vis känner jag. Även om alla är trötta av mörkret. I helgen sken solen upp lite grann i alla fall och vi landade på landet i mörkret på fredagskvällen och så sken solen upp på lördagsmorgonen över det spegelblanka vattnet...fantastiskt vackert och rofyllt. Lördagen ägnades åt barnbarn och barn. Lek med tjejerna och sen kalas för svärsonen som fyllt år också. Lillmyran blev 4 år i onsdags och den kram hon mötte mig med när vi kom lever jag länge på...


"Lilltrollet" kramade och pussade också både mej och Mojen. Vilket var oförutsett men mysigt och blir ödmjuk över förtroendet från henne att få både puss och kram. Tar inget för givet alls.

Så den dagen var mysig. Åkte hemåt kvällen tillbaks till stugan igen. Är så otroligt glad över de reparationer som nu tömt mitt konto för stugan, men som är så fantastiskt bra gjort. Elen fixad, fönstret där, ute är det gjort en del för att bibehålla timret i grunden också. Klart det återstår en hel del arbete med saker, fönster mm...men det får bli efterhand när utrymmet finns. Det mest akuta är åtgärdat skönt nog.


I övrigt har det hänt lite saker som gör att jag blir ödmjukare för livet. Var på en sialografi röntgen av spottkörteln. Inga konstiga saker mer än en bild som kronisk inflammation i höger parotiskörtel..Dock inga salivpölar som är typiskt för Sjögrens syndrom...
Nå vet ju att mina salivkörtlar är svullna med jämna mellanrum av någon anledning så nu får jag leva med det. De får fortsätta min utredning av Sjögrens då jag inte har alla kriterier för Sjögrens utan är nått mitt emellan. Mina "halsmandlar" som jag trott det var är mina spottkörtlar som är förstorade och ger mig den "halsonda" saken. VILKET är otroligt skönt att få veta. Har ju alltid trott det var halsmandeln jag tills dr tittade och frågade om jag opererat bort dom HAHA...så berättade hon att det jag kände var spottkörtlarna. Nå, vet ju nu vad det är så nu är det ju inget problem direkt, utan jag får massera igång spottet istället så blir det väl bättre. Dricka vatten ska jag också och tugga tuggummi så får börja med det också..MEN det vore skönt att få ett avslut på mina undersökningar snart. Vi får se vart det tar vägen..


Min sjukskrivning är ett annat kapitel...och ska träffa doktorn på måndag igen. Har träffat arbetsterapeuten också i måndags för att få ett avgörande på min hand som ser märklig ut. Nu vet jag vad det är i den. Tyvärr säger jag för mitt hantverksskapande kan bli lidande...OM jag har tur avstannar det innan det blir illa. Dupuytrens kontraktur hette det visst. Känner mej mycket trött på allt som gör vardagen lite tyngre och är ju allmänt trött på att drabbas. MEN också tacksam över att det inte är något man inte kan bli botad från iaf...eller fortsätta leva med tänker jag. För det kan jag. Måste bara anpassa mig till det och acceptera det.Håller tummen för att mitt hantverkande kan pågå i flera år till utan problem, och den dagen det inte gör det ja, då får jag tänka om.


Har tack och lov en ny bra chef som förstår och åtgärdar, lyssnar och är klok. Så vi anpassar också arbetet utifrån det jag klarar och det känns skönt. Så jag fortsätter jobba på att ta en dag i taget. Vissa dagar går bättre och andra sämre. Som för de flesta. Mitt liv är bra. Mycket bra. Det finns många tankar kring dem som har det svårare än jag. Vet flera stycken som drabbats. Ödmjuk och tacksam är mitt ledord idag. Tjingeling  på er, och var rädda om er och livet som pågår just idag!