Lördag

Det var underbart väder ute och barnen kom och åt våfflor till lunch. Mysigt. Men jag var otroligt trött efter allt och Mojen mådde inte så bra efter fredagens whiskey race med J....natten var stökig och när alla gått efter lunch så somnade vi i varsin fotölj. Jag ute på balkongen i solen vilket var skönt och sen for vi till L och åt god middag eftersom hon ringde och bjöd tog vi chansen.

Vissa dagar blir inte som man tänkt men...dagen gick iaf..förhoppningsvis blir 7 årsdagen bättre...

Den här dagen

Var obeskrivbar...sorgsen,fin,vemodig,glad,rörande, berörande,kärleksfull och en dag att vårda som ett minne av ett farväl till bonusbarnens mamma. En dag av solsken och blå himmel i en salig blandning av tårar och skratt. Änglarna och bästa vännerna L och AK skrattade nog lika gott som vi åt Mojen i kväll..nu sover min älskade Moje sött, trött efter en av de värsta dagarna i hans liv....

I morgon är en ny dag och det är 6 års sen vi sågs första gången...livet måste gå vidare oavsett dagen idag, och är tacksam över det faktum att jag får vara delaktig i morgondagen och allt vad den för med sig!

Sov gott världen!

Så

Fick jag mig en tankeställare. Coachen sa hon att alla människor ansvarar för sitt eget beteende och att man inte ska på sig andras beteenden. Sant. Så fick jag morgonmail från Olof Röhlander igen. Alltid lika tänkvärda. Där skrev han idag om att bli vald sist. Och om hur han tror det påverkat oss. Han blev aldrig vald sist...jag blev vald bland de sista i skolan när det skulle göras lag osv. Jag vet hur det påverkar. Ändå är jag den som väljer mina egna vägar att gå.

Jag är den som väljer bort dem som inte behandlar mig med respekt....Det finns inte plats för de människorna i mitt liv. Vänner kommer och går. Några stannar och upptäcker mig, andra upptäcker mig aldrig, dom ville ha något för stunden och jag gav dem det...så som jag är... Givmild. Jag glömmer aldrig de som passerar, det är människor som påverkat mitt liv på något sätt. Tyvärr glömmer jag heller aldrig bort de som gör mig illa heller....det är något jag behåller..men ödslar inte energi på dom, utan försöker ta lärdom av deras personlighet och mina reaktioner. De hjälper mig att inte fastna utan kunna gå vidare. Jag nyttjar dem till att göra något bra.

Och

På natten mot fredag drömmer jag att jag befinner mej på en hög topp i Himalaya och blickar ut och världen är min....

När jag vaknade fanns känslan kvar av styrka och mod. Idag är känslan kvar. Om än lite tilltufsad av helgen. Av längtan och saknad av de fina som jag lämnar kvar i Norr. De jag vill ha nära i mitt liv, de som känns långt borta i vardagen. Men jag har valt att inte vara där de är och får leva med det så bra jag kan.

Insåg då döttrarna satt och planerade en lunch hur lite tid vardagen innehåller. Så att planera in tid med familjen blir ett måste för mig och dem. Spontanfikans möjlighet finns inte hos oss pga avståndet.

Men det ligger inte bara hos mig att minska avståndet i mina relationer. Det gäller vänner likaväl som familjen. Det är också deras ansvar. Att kontakten är levande och fullgod så att den är så bra som den går när vi har möjligheten. Det som fick mig att tänka var när M skrev om sin manma. Allt det hon inte sa och nu är möjligheten borta....ja livet kan vara för kort för att inte säga det vi vill till varandra. Och att bli påminda om det är viktigt för annars ägnar vi tid åt energi tjuvar som total tystnad över banala saker i många mil av det som är våra liv!

Livet är idag, ansvaret är bara ditt hur du tacklar dagen och människor bi det...glöm inte det!

Tjingeling

Byta fokus

Och inse att det kommer att så liksom snön smälter och våren blir sommar kommer livet också att bli annorlunda om jag byter fokus!

1111 inlägg

Hade jag gjort igår. Hm undrar vad jag skrivit om egentligen...;-)

Det går

En dag i taget just nu. Jag tycker att det varit tuffare än jag trott att bonusbarnens mamma dött. Förstår inte riktigt min reaktion men är glad att jag reagerar. Vi har pratat Mojen och jag en hel del kring situationen och det känns bra att vi kan det. Det har också satt igång tankarna på hur vi i framtiden själva vill göra kring arv och annat som blir komplicerat då vi båda har barn på varsitt håll. Därför bokade jag tid för rådgivning idag. Nästa v fick vi tid. Skönt nog är Mojen och jag överens om hur vi vill att det ska vara den dagen vi inte finns eller om en av oss dör förstås.

Veckan som gick var tuff på flera sätt utifrån. En massiv värk i kroppen och en påfallande trötthet. Förmodligen en reaktion på omväxling i väder och en stress över jobbsökandet. Har iaf varit till coachen och mer än att söka jobb kan jag ju inte göra just nu. På torsdag ska jag ha en provintervju igen, för att stärka mina svagheter i intervjusituationen....

Jag har också vävt en del, och kan ju vara en del träningsvärk med men jag rör mej också trots skavsår och tåont. Var på röntgen av tån och får se om det är hammartå eller benrester av något tåbrott då jag slagit i tån.

Nu ska jag åka till vävningen och se om jag kan göra några mattor


Tjingeling

Spår

I en sorg finns bara viljan att minnas 

De spår du lämnat efter dig i form av kärlek 

I en längtan av det du gav oss

Men där finns spår av ljus i solen

Då väcks hoppet om att änglarna dansar sin värme

In i våra hjärtan och lämnar spår av sin kärlek

I den längtan du gav 

Finner vi ro i spåren av din kärlek

Di 2014

I Gubbmyren

Just nu är vi i Gubbmyren. Åkte upp i onsdags men innan vi kom iväg var vi tvungna att byta däck eftersom vi hade punka :-( någon hade haft sönder däcket så vi kunde inte laga det. Tyvärr...så äntligen kom vi iväg efter lunch. Och landade i stugan sent på em. Lugnt och skönt med en tystnad som går att ta på. Vädret var inte det bästa när vi åkte för att hyra längdskidor. Det var inte bättre dagen efter heller men vi tog oss ut i spåret och kämpade oss runt 5 km...riktigt stolt var jag efter den rundan. Det var jättelängesen jag åkt skidor både på tvären och på längden! Sen åkte vi hem och slöade tills M&L kom med lilleman L för att vara med oss i ett par dagar. På fredagen åkte vi spåret igen och L hängde med. Det gick bra tills vi kom till sista km då hade snön rasat ner från en bro och naturligtvis var det vatten där...och jag plumsade i med pjäxor och allt...årets första bad var gjort...hem och duscha av sig dynga och kände mej rätt ok efter 5 km igen..hade tagit astmasprayen innan och det gjorde allt lättare. Har tydligen ansträngnings astma och ska försöka ta medicinen när jag ska träna för att se om jag kan öka min kondis lite.  Senare var vi ner och åt tacobuffe som var kanon. Kvällarna har vi ägnat åt spel och njutit av lugnet.

Idag sken solen från en klar himmel, men det blåste som attan..men det har det gjort mellan regnskurarna de andra dagarna med så...och vi drog till backen vilket vi redan bokat in...och jag åkte engång i stora backen...och ramlade, fick ångest och gick på tvären ner med skidorna tills jag tog av mig dem och gick ner till mer flack mark!! Slog i ryggen, armbågen och tydligen huvudet och märkte inte att jag nog bet ihop rejält tills i kväll då en tand delade sig mitt itu :-( och jag har precis gått in i en ny period hos tandläkaren...men ska kolla med olycksfallsförsäkringen vad som gäller...när jag kommer hem...tills dess får jag hoppas på att den sitter kvar i natt och inte ramlar ut. Eller att det blir nått annat tok med den. 

Det har varit fina dagar iaf trots vädret och jag ser fram rmot att prova skidorna i en mindre backe nära hemmet...

Tjingeling 

Af

Ställde mig i kö och väntade. Det var bara jag där i kön, först och ensam...ja inte helt ensam på af för där satt människor och registrerade in sig och då kändes det okej att vara klar med den delen iaf. Då klev en man ut och gick runt och då hade en kö bildats bakom mej och han klev fram till mannen bakom mej och frågade vad han ville ha hjälp med...och hämtade en nr lapp, sen gick han vidare till personen bakom honom och gjorde samma sak!?? Jag började känna mej upprörd där...och när han kom tillbaks gav jag honom blickar så han stannade och frågade mig samma sak...så fick jag nr 5...hm..2 före mig då helt plötsligt. DÅ hade jag hetsat upp mej...haha...jaha och vilken handläggare fick jag om inte denne otrevlige man som för övrigt inte tog i hand, eller sa sitt namn vilket är ytterst oförskämt..att inte säga vem man är iaf...borde åtminstone säga sitt namn...jaja...nu är jag inskriven och fått en massa papper att fixa med. Söka jobb gör jag men måste se till att aktivitetsrapportera också. Sen tyckte han att jag ska ringa runt till Företag och fråga om jobb...MEN njae...där går en gräns känner jag. Får väl fundera på andra lösningar tycker jag.


Bemanningsföretag måste ju finnas och kunna vara en fungerande väg tycker jag. Får kika lite på vad som finns.


Sen gick jag på vävkursen och gjorde klart mitt arbete. Varpade också till hemma vävstolen, så får vi se om jag har bättre tur denna gång. Sen vet jag inte vart all energi kom ifrån, gick och mötte Mojen, gick hem och bakade lite dalatunnbröd, satte en surdeg, gjorde en halloncheesecake och så stickade jag lite i soffan till tvn....


 I morgon släpper vi allt och åker på semester till Sälenfjällen. Ska bli sååå skönt att göra lite annat. Men först ska jag göra en Lasagne och baka surdegsbrödet som ligger på jäsning. Så har jag gjort lite aktivitet med jobbsökandet och samtalat med lite folk gällande tjänster....rätt nöjd med det. Är rätt nöjd över att ångesten släppt också så det så...


Tjingeling

Det ska gå

Är min tanke när jag vrider och vänder mej i sömnen. Jag måste se förbi ångesten som kommer  och rädslan som kryper i mig över tystnaden i det som inte sägs. Att vara trygg just nu trots att hela min kropp skriker flykt. Att våga vara kvar min egen rädsla och otillräcklighet här och nu. Att inte sätta min rädsla i centrum utan hantera det som sker med en ny distans. Att inte ta på mig andras känslor utan att ta hand om mina egna rädslor och bearbeta dom istället. Låta andra ta ansvar för det dom känner och vara trygg i situationen att inte vara delaktig i dessa. Det är svårt men det går, en dag i taget, ett steg framåt.

Att gå till AF idag och vara stor och stark redo för att söka jobb, att orka stå där och stå emot förnedringen jag känner i att inte räcka till att på ett år skaffat mej det jobb jag behöver. Det kanske känns banalt och inte rätt...men det är så det känns idag, en stor sorg över hela situationen.

Idag är jag inte speciellt stark och modig tyvärr....

1 mars 2014

Idag är jag officiellt arbetslös, lösgjord och fri från jobbet jag haft i 9 år och 9 månader....det är en märklig känsla. Men det kommer att gå. En dag i taget. Det har varit väntat och det är lättare att bearbeta det väntade.

Det mest oväntade hände i går. Bonusbarnens mamma dog i går morse, oväntat, plötsligt var hon borta. Ingen såg det komma, ingen anade att hon mitt i sitt nya liv skulle dö. Hon som planerat livet, sitt nya jobb, att hon äntligen var frisk, hon som varit här och haft sportlov med sina barnbarn. Hon som fyllt 60 år precis och som visat mig respekt i sitt sätt att ta emot mig som en del av sin familj. Min mans exfru. Mina bonus barns mamma. En kvinna som jag kommer att minnas varje gång jag
ser den lilla L's skrattgropar vilka påmint mig om hennes likhet med sin mormor sen den dagen hon kom. Allt detta påminner mig om hur bräckligt livet är och hur tacksam jag är över mitt liv.

Vi tar en dag i taget nu, Mojen och jag för att ge stöd åt våra kära mitt i deras sorg...som även är vår sorg...