Är min tanke när jag vrider och vänder mej i sömnen. Jag måste se förbi ångesten som kommer och rädslan som kryper i mig över tystnaden i det som inte sägs. Att vara trygg just nu trots att hela min kropp skriker flykt. Att våga vara kvar min egen rädsla och otillräcklighet här och nu. Att inte sätta min rädsla i centrum utan hantera det som sker med en ny distans. Att inte ta på mig andras känslor utan att ta hand om mina egna rädslor och bearbeta dom istället. Låta andra ta ansvar för det dom känner och vara trygg i situationen att inte vara delaktig i dessa. Det är svårt men det går, en dag i taget, ett steg framåt.
Att gå till AF idag och vara stor och stark redo för att söka jobb, att orka stå där och stå emot förnedringen jag känner i att inte räcka till att på ett år skaffat mej det jobb jag behöver. Det kanske känns banalt och inte rätt...men det är så det känns idag, en stor sorg över hela situationen.
Idag är jag inte speciellt stark och modig tyvärr....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar