Nu blev det tungt😔

Idag skickade jag sms till mammas kusin, ja det är hennes biologiska men jag har haft dem som mina. D som bara var liten när vi sågs men som kontaktat mej efter mammas systers död. Hans syster J var ju som min syster då hon bara var ett år yngre än mig. Vi lekte mycket när vi var små, tvärt tappade vi kontakten men har tänkt mycket på henne sen jag flyttade till Dalarna. Hon tog heller aldrig kontakt tyvärr. Bara D kontaktade mig då ”moster” dog.. J ville inte ha kontakt varesig med mig eller honom. Han var ledsen över det. 

D’s fru ringer mig bara en stund efter jag skickat smset. Hon önskar mig en god Jul & Ett Gott Nytt År och undrar hur jag har det. Så berättar hon det hemska😔 J är borta. De har inte meddelat D då det hände, ingen annons finns, hon är bara borta. J’s dotter ringer D i höst för att berätta för honom att hans syster dog plötsligt i Maj i år. En oerhört tragisk händelse då hjärtat gav upp. Hon var inte speciellt snäll mot omvärlden,men inte värd att få sluta livet så tidigt som nu....det gör mig ont om D och ledsen för J. Jag hoppas hon fann friden och kan återförenas med de som gått före henne.

Allt det som händer får mig att reflektera över mitt liv, vad är värt vad, hur länge har jag kvar? Hur kan jag leva mitt liv så bra jag kan under den tiden...jag ska värdesätta min dag, precis som den är på bästa sätt...

Vila i frid du älskade J vi ses en annan dag....jag har saknat dig❤️

”Du och jag på Mommoms begravning 1965 i Falun”

Så var det slut

I går somnade han in. Han dom kallar pappa, han som var min far i biologin men inte fanns där. Han som inte tog chansen att lära känna mina barn och barnbarn, eller sin dotter som sökt honom under alla år. Bitter? Nej inte alls, jag har förlåtit honom det. Vi gör valen vi själva är tillfreds med och vi dör med dom. Det han lämnat kvar är en märklig sorg och ett tomrum av en längtan som tagit slut. Nu infinner sig ett avslut och jag kan släppa taget på alla svar jag inte får efter alla år.

Vad är det för sorg? Ja ärligt nog vet jag inte... livet för mig är detsamma som förr, det fortsätter utan honom, skillnaden är att nu behöver jag aldrig hoppas mer, inte förvänta mig att han kommer eller att han hör av sig när jag fyller år. Nu kan jag bara minnas de få gånger han överraskade mig med just det, och kramen jag fick sista gången vi sågs. Ja livet är värdefullt och ska levas här och nu. Minnen som är goda kan man spara, resten får vara. En dag i taget leder också framåt...även om jag känner mig tom och sorgsen just nu...

Sorgen och Glädjen

Just nu är det de orden och palmen som kommer i mitt huvvud.

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång här ständigt följs åt. Skyar med solsken, och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt. Silver och gull stoft är och mull, himmelen blott är av salighet full.

Glädje över att jag blivit mormor igen! Ja den 14 december kom Lillsmulan till världen. Efterlängtad av så många. Älskad redan från första stund. Är så glad över att det gått bra.

Sorgen som oväntat dykt upp och gör mig sårbar då min pappa blivit sämre och utgången inte ser ljus ut. Det väcker så många tankar och funderingar eftersom vår kontakt har varit rätt ensidig. Vet egentligen inte vad jag känner mer än sorg över det som aldrig blev kanske.Men alla har ett val att göra, fast jag har svårt att välja för mig.Min kloka chef sa häromdagen att jag verkade vara styrd av andras behov och önskemål. Jag väljer att bli behövd också tror jag för att jag vill vara behövd. Bekräftad och betydelsefull. Inlärt anpassningsbeteende...

Ja känslorna styr också fast förnuftet är rationellt. Just nu får jag försöka vila i att jag gjort så gott jag kunnat mer än det kan jag inte.... men sorgen och glädjen går hand i hand...just nu...tjingeling

Ute är det ett grått stråk över vackra kullar

Regngrått dis ligger över min gamla hemstad. Sitter i soffan med en kaffe i handen och registrerar ljuden omkring mig. Vilsenheten jag kände igår är borta, lugnet har lagt sig i kroppen. Ser träden på avstånd lysa svarta med sina grenar. Lite mäktiga trots sin nakenhet. Starka och stadiga i vinden. Lite som jag. Vajar lite emellanåt men står rätt stadigt även om blåsten är hård.

I fredags hade vi en dag med jobbet, trevlig och lärorik. Föreläsning av en coach, jaget och laget. Många intressanta tankar och skratt där. Vem är jag i laget? På jobbet, hemma, på fritiden och i livet i stort?

Och framförallt vilka värderingar styr mitt känslocentrum i olika situationer, vad är det som drar igång mina automatiska beteenden. Det tyckte jag var tänkvärt. 

Läste också en artikel i morse om ensamhet. Såhär inför jul är det många som kan känna en ensamhet fast man har många människor omkring sig. Eller har man inga alls omkring sig. Som coachen sa, och en annan jag känner, vad är viktigt på riktigt ? Att få vara en del i en flock oavsett vad flocken består av är viktigt sen stenåldern och något som styr oss utan att vi ens vet det. Vi behöver andra för att överleva, vi klarar inte oss helt ensamma även om vi tror det, men vi behöver vara ensamma emellanåt för att hinna ikapp oss själva. 

Just så är det idag, inte tänkt ensamhet hamnade jag i. Eller ja, ensam på ett sätt jag inte förväntat mej,snarare. Men väldigt skön för att helt plötsligt kan jag bara vara, inte prestera, inte förväntas göra något, utan ovant bara göra det jag vill just nu. Så sov tills jag vaknade, åt frukost i lugn och ro, duschade,kokade kaffe, läste och lyssnade på livet en stund. Är på semester, och på semestern ska man ju göra mkt eller hur... nä jag är inte hemma så då kan jag inte städa, fixa och fara omkring. Läser ikapp lite och njuter en stund....i ensamheten som kändes väldigt skön helt plötsligt. Vilotid för hjärnan....

Tjingeling på er...