Sammanställning av 2021

Så är 2021 slut strax. Covid 19 härjar fortfarande tyvärr och nu har jag och många med mig tagit 3:e dosen vaccin.

Året bjöd på både glädje och sorg. Det mest jobbiga hände då semestern inleddes och barnens pappa somnade in för gott. Det gick allt för fort och sonen hade precis avslutat studierna i Linköping och fått jobb i Sundsvall för att kunna vara mer med sin pappa och inför framtiden skulle det också bli bra då han och sambon skulle flytta dit efter hennes examen. Trodde vi iaf. 

När sommaren var över separerade dom och sonen återvände till Sundsvall ensam. Tråkigt, sorgligt och tuff väg i en redan hård uppförsbacke efter pappans bortgång. Nåväl nu är han på plats i staden i sin nya lägenhet och livet blev inte riktig som tänkt men jag hoppas ändå han hittar igen sig i sitt nya liv. 

Vi hade i början av året pratat om katt trots familjens allergier och i Jan hittade en gul katt i Borlänge vilket var ett kriterium från maken… vi var dit och kikade och pratade med uppfödaren sen testade jag mig iaf för ev allergi.. negativt så då bokade vi Sesam som inte var så intresserad av oss då vi hälsade på men ja vi ville ha honom. Brodern Sinatra var dock tok kär i mig men han var ju tingad redan. Ödet ville annorlunda och vi fick hem båda i mars till oss. En hel del praktiskt var det att ordna och fundera över men ja vi är tacksamma och glada över grabbarna som ibland gör oss galna . Till vardags heter de Frank och Folke och är norska skogkatter födda på bästa kompisens födelsedag vilket var märkligt. S dog 91 och nu tänker jag ännu oftare på henne då jag ser grabbarna.

Så var det ju det här med Fk och allt trassel som de ordnade med under 2020. Kopplade in en jurist så jag skulle få hjälpen i förvaltningsrätten när det blev dags. Sjukersättning och sjukersättningen låg där och tillslut fick vi en muntlig förhandling i oktober på bonusdotters födelsedag. Fk vände på en gång i ärendet om sjukpenningen och den 24 nov på L:S födelsedag kom domen om att jag vann alla tre målen !!! Yes äntligen så kan jag slappna av och från 1 Jan 2022 får jag halv sjukersättning. Det var en lång och jobbig process med allt men ja nu kan jag stänga den och vila för att orka vardagen istället… 

Katterna var med till landet och vi byggde en kattgård åt dom men ugglorna hoade halva natten så det blev lite konstigt så de fick komma in en stund på natten. Nu funderar vi vidare på andra lösningar så de kan vara med oss i framtiden även om det är allergier i familjen.

I juni  fick bonusdottern en flatcoated retriever vid namn Vilja så nu är det ännu en i familjen. Full rulle. 

I april somnade även V in en stor sorg och i aug somnade även I in. De som har varit mina bonusföräldrar. Stor sorg. Och på grund av covid inga avsked. Ja så blev det. Sen somnade G in och inget avsked där heller… mammas kusin som jag önskat prata med mer är inte längre med. 

Ja livet får nya dimensioner och ja jag försöker glädjas åt allt det som är bra och går in i 2022 med tanken om allt kommer att ordna sig vad som än händer.Jag är kvar på hemorten och jobbar vilket jag är tacksam över. Jag hoppas jag inte blir sämre utan kan fortsätta att leva det liv jag önskar 

Ta hand om dagen och lev livet så gott ni kan, livet går inte i repris ❤️ Gott Slut och en önskan om ett riktigt Gott 2022!

Julen 2021

Så blev julen inte riktigt som tänkt men blev bra ändå. Sjukdom gjorde att jag ändrade om och åkte upp en dag senare till Sundsvall än jag tänkt. Trafiken var lättare och allt gick bra och var skönt att vara hemma en dag extra också. Allt löser sig bara man är flexibel. 

Kikade in på graven till mamma och önskade henne grattis på födelsedagen och tände ljus. Det blåste kallt och isigt. Innan jag kom till Hudik såg jag en havsörn som cirkulerade i närheten av vägen. Mäktig känsla. Sen var det stora fåglar på isen vid kyrkan och ja kan ha varit något likande.. kunde inte se så bra då jag körde…

Hämtade sonen i hans nya lägenhet och åkte till kyrkan och tände ljus till barnens pappa. Konstig känsla och känns nästan förbjudet att man saknar honom på nåt vis efter så många år som skilda. Men han var min första långa relation och jag ser honom i barnen så ofta så han är ju en del av mitt liv för evigt ändå. Jag har fått en större förståelse för att sorgen kan vara där när en fd partner dör, det hade jag nog inte räknat med innan jag själv fick uppleva det. 

Livet måste ju gå vidare för oss alla även om saknaden är stor för oss alla på olika sätt. 

Sen åkte vi vidare till stora sessan och hennes familj för att fira jul. Mycket bra trots att lilla sessan saknades men får träffa henne i morgon med familj.

Så en dag i taget leder också fram och imorgon är en ny dag igen ❤️

Saknaden

Ja livet blir sig aldrig likt när de man älskar försvinner eller dör ifrån oss. Alla helgons dag  är en högstidsdag då vi minns de som inte längre är med oss. Jag åkte norrut ett par dagar för att finnas tillhands för barnbarnen och dottern som ska vila efter sin operation. Sen var det ju lovvecka för alla. 

Körde upp i en otroligt tjock dimma inte roligt alls. Var på gravarna och satte granris och ljus.

Så vackert och fick tända ljuset för de som jag inte fick säga farväl till. De som varit en stor del av livet som barn. Bergsjö kyrka påminde mig om de dagar jag hade tillsammans med barnens far. Dagarna jag satt långt bak och väntade på honom då han jobbade som kyrkvaktmästare. Dagar vi hade tillsammans med dop och annat. Ibland minns man och sorgen  lägger sig som en blöt filt. 

Även om det gått 21 år sen vi skildes så har man flera år där livet tillsammans med barnen varit fint och saker man upplevt tillsammans har varit värdefulla. Att känna sorg som x maka är inte enkelt. Förstår kanske inte riktigt fortfarande varför jag blir ledsen, men tänker att det är kanske också normalt då man haft så många år av livet ihop. Sorgen av det som inte blev som man tänkt och sorgen för mina barn och hans nya familj.För alla som är kvar och saknar 💖

Var med N och L och tände ljus för honom. Kändes konstigt att inte ses mer även om vi inte träffats på länge. 

Det var mysigt att träffa barnen och barnbarnen igen. Sonen har flyttat hem till syster för tillfället i väntan på sin nya lägenhet i Sundsvall. Ska bli roligt att se den när han flyttat in. Jag hoppas hans nya liv ska bli bra och att han ska trivas med jobbet och sen få landa i allt som hänt sen sommaren❤️. En tuff uppförsbacke som förhoppningsvis ger honom styrka i livet. Tog och sorterade ut lite innan resan till Norr och hittade ett kort som jag tog med åt honom. 

Hans far och jag den dagen för längesen. Unga och med stora förväntning på livet.😊

Ja sen åkte jag hemåt på lördagen och Mojen och grabbarna blev glada åt att se mig igen och det var skönt att komma hem. Stannade i stugan och möttes av råttbajs och fick

snabbfixa lite för att ev minska intrånget… inte kul alls..

Men så fint nu med den röda friggen som vi jobbat med i sommar🙌🏻. 

Vi åkte på gravarna och såg alla ljusen på kvällen.


Så vackert där med alla ljus. Är en riktig vacker plats för urnor och välskött med fruktträd buskar och blommor. Där har man en egen plats med plattan i kanten.

Där finns bonusarnas mamma och kusin och alltid så fint dekorerade med stor kärlek ❤️. 

Lördagskvällen avslutades med en fin middag maken fixat och somnade ovaggad med sällskapet av killarna och en skön känsla av varm kärlek 🥰…

En bra avslutning på en mysig vecka i Sundvall 🙏🏻

Ibland blir det för mkt

I onsdags var jag i förvaltningsrätten och hade tre ärenden där. 2 sjukersättning och en sjukpenning. Fk börjar med att ändra sitt beslut gällande sjukpenningen! Så de erkänner att 4 handläggare gjorde fel som tog min sjukpenning och kastade ut mig till arbetsförmedlingen för att söka jobb i flera månader🤬.

 Ja den stressen och psykiska pressen var mer än jag kan beskriva. Är ju bra på att dölja mitt mående för omgivningen… jag kämpar på och gör som jag blir tillsagd jag 🥺det är ngt jag ska ändra på… nåväl nu väntar jag på beskedet från förvaltningsrätten om sjukersättningen men hyser inte stor tilltro till vinst i det lotteriet. Oavsett så blir det som det blir nu, jag har gjort vad jag kan och orken är slut. Har avslag att vänta på den sista ansökan också så har inte bestämt än hur jag gör om jag vill och orkar driva en gång till … just nu är det lite för mkt i livet som sker😕 på flera plan tyvärr… Tjingeling 

11 år sen idag

211010.

11 år sen den dag vi blev man och hustru. En fin dag och många minnen av de dagar vi firat bröllopsdag. Förra året var vi i Linköping på Box hotell och spaade med sonen och hans sambo. Åt sen en härlig middag tillsammans på kvällen. Mycket mysig 10 årsdag.

Just nu är vi på väg till nästa äventyr och våra ”grabbar ” är hemma själva tills barnvakten dyker upp. Det är en combo idag av bröllopsdag och 60 årspresenten jag fick av bonusfamiljen. Vi ska till Steam hotell i Västerås idag för middag och spa🥰. Återkommer 🥳Tjingeling 

Helgen gått

Och jag har inte gjort det jag tänkte. Ja pratat med kompisar via telefon ett par timmar och sen en blixtrande huvudvärk hela helgen.Katterna har varit lite upp och ner då inte husse varit hemma och bevakat varje steg jag tagit. Gnällt och pratat en massa. Själv tänkte jag börjat med julklappar till barnbarnen men ja luften gick ur. Så slog sorgen till och inser att saker jag behöver smälta måste komma först just nu och kanske oron över väntande förhandling också bidrar till min oföretagsamhet att orka göra saker som är roliga men också lite känslomässigt jobbiga. 

Borde tagit i och röjt i förråd och hemma. Saker jag inte behöver ha kvar men jag har ju himla svårt att slänga eller släppa saker som jag egentligen inte använder eller behöver 😅 och sen ta tag i att skanna in mina kort från livet och slänga de kort jag egentligen inte behöver ha som jag tagit en gång. Men där kommer ju barnens pappa också in igen och just nu är sorgen rätt närvarande. Märkligt att den är så nära och egentligen vet jag inte varför jag blir så ledsen. Ser barnen sakna honom och känns orättvist att sörja någon som man ”gjort slut ” med för 22 år sen. Men som plötsligt är så närvarande efter 24 år tillsammans. Känns orättvist mot maken i mitt liv att vara så ledsen fast jag förstår att det är normalt. Vi har inte pratat så mkt om hur han kände det då hans x maka plötsligt dog och hur han hade det. Han lever mer i nuet. 

Jag lever lite för mycket i det förgångna utan att egentligen veta varför. Jag skulle behöva lite mer av att leva här och nu och förlåta mig själv för det som varit och sluta gräva där hela tiden. Det går ju inte göra något åt det iaf. Tror jag blivit uppfostrad i att inte våga vara i nuet utan leva i sorgen. Hur kommer jag ut ur det? Nått att fundera över…. Nåväl nu har jag skrivit av mig lite och ska ta vara på dagen..Tjingeling 

Ja livet

Ett besök hos dr i onsdags och sjukskrivning ett halvår till . Jag hade ett ok möte så tänkte att allt hann vi inte prata om men hur som helst så blev resultatet att jag blev sjukskriven t.o.m. mars 2022 men vi får se hur det går med Fk som gk till Jan iaf . Tacksam för det. Fk ringde och berättade att de gk vilket var skönt. Den 20:e okt är jag i Förvaltningsrätten och har muntlig förhandling och hoppas det ska få ett positivt resultat . Vi får se…

Sonen ringde idag alltid mysigt. FaceTima med barnbarnen idag iaf två av dem. Också mysigt. Ja livet pågår och jag är hemma själv då mojen är i stugan med sina killkompisar och badar mm. Mysigt att han vill vara där. Snart stänger vi för säsongen och sen visar sig det vad som händer nästa år . En dag i taget leder också fram emot nått nytt. Plötsligt händer det sånt man inte kan påverka och då har man nya lägen. Idag hade man ceremoni för I som somnade i aug. Önskar jag kunnat säga hejdå men… ja allt blir inte som man tänkt alla gånger . Sköt om er där ute Tjingeling 

Drömmar eller mardrömmar

 Vet inte vad man ska kalla de drömmar jag har just nu. Gammalt skräp som dyker upp i sammanhang de inte hör hemma i. Perioden av minnen som väcks av musik jag hör, tankar på livet som en gång var. Livet som är. Olusten att göra något, tristhetstecknen och ja...brukar bli så här när jag är för trött och blir orkeslös, rastlös och lite deppig. Ser inte fram emot saker som jag borde....vet att det går över igen. Oron över läkarbesök, sjukskrivningen, tankar på alla dödsfall som ramlar på mitt i allt. Sorgen som liksom trängs med livet. Jobbet som känns rätt meningslöst för tillfället...ja...är nog så här den här tiden känns det som. Tiden som också innebar slut på sommaren, händelser i form av separation, flyttar, dödsfall under perioden som varit och kommer, dock längesen, men som ändå har betydelse, byte av jobbet som inte blev som man tänkt osv.

Jo jag vet att man inte kan ändra något som hänt, jag bara konstaterar att om man ritar en livslinje på saker som hänt i ens liv så är vi inne i ett gupp av saker som gjort mig svagare just den här perioden. Livet går upp och ner, idag kändes det lite mer ner....i morgon är en ny dag...kanske den känns uppåt igen...annars avvaktar jag till en ny dag...Tjingeling

ME/CFS ansiktet

Tisdag idag och jag är inne i ett skov. Rejält sånt. Skulle bromsa men men man vill så mkt också och så blir det då en rejäl krasch. Diarréer, huvudvärk, blåsor på olägliga ställen som mun och underliv, värk i kroppen, illamåendet, kräkningen, hjärndimman, koncentrationen flaxar ut, halsontet och feberkänslan, frossan och tröttheten.. ja så ser man ut som jag en dag som denna. 
Har sällskap i soffan av Frank eller av Folke som gör att man får stilla oron över att vila. Att bortse från att inte göra och vara borta från jobbet för att återfå kraft att fortsätta kämpa med jobbet. Förvaltningsrätten har inte hört av sig än och det är en spänd väntan på dagen. Läkarens tid om två v. Sjukskrivning som går ut nästa v.. mycket mardrömmar och svårt att sova gör inte situationen bättre alls. Vet iaf att en annan dag är det ändå bättre om jag tar det lite lugnt nu… 

Egentligen vill jag inte lägga så mkt fokus på sjukdomen utan bara visa hur en dålig dag kan vara. En dag som både Fk och förvaltningsrätten borde få uppleva själva för att förstå situationen för drabbade. Att utrymmet krymper rejält då man inte orkar mer än ta hand om sig själv och omvärlden förväntar sig ngt helt annat. När man pressar sig för att man måste… ja livet med skitsjukdom som ME/CFS är där botemedlet inte finns än men vila är det som lindrar stunden för att fortsätta leva en annan dag… take care… Tjingeling 

Vita arkivet

 Ja jag började för så många år sen med att skriva hur jag ville ha det en dag då jag var borta. Nu går det ju göra digitalt. Så på min 61 årsdag började jag på det digitala arkivet och funderade på kista, urna, plats, blommor, sång, och allt annat som finns att fylla i. Det är tufft, och man blir lite ledsen i ögat av att tänka tanken på att dö. Ja alla måste det en dag oavsett. Har sett program om arvstvister på kanal 1 nu och ja återigen får det mig att fundera på framtiden med bonusbarn och arv osv..jodå det är skrivet men sen hur verkligheten en dag ser ut ska jag inte bekymra mig om nu. Men allt blir så tydligt när man sitter där och plitar ner sin sista vilja.

Att fundera över var man vill vila sin sista vila. Ja älskar Mojen men ja ska vi ligga där långt borta från mina barn han och jag med andra i fam. Ja en fundering på var jag hör hemma tar sin plats....och just nu är det svårt att tänka på den saken. Så vita arkivet får ta sin tid. Jag har iaf gjort det viktigaste att börja med hur jag vill ha det ....

Carpe livet....Tjingeling...

Å så var de borta

 hatar verkligen att inte fått säga hej då till de som dör. Nu har jag hela sommaren försökt träffa I som olyckligt nog var dålig och som jag nu aldrig fick träffa i sommar heller. Han som var gift med V som dog i vår och som jag aldrig fick möjlighet att säga hej då till heller. Ja minnena lever kvar, av de dagar vi haft tillsammans då jag var barn, cirkusen med skära kameler, de som var mina extraföräldrar på landet, de som fanns där och som jag kommer att sakna trots den ensidiga kommunikationen från min sida. 

Det blev då, varför vet jag inte. Men jag ringde, jag hälsade på, jag skickade julkorten, och ja jag höll kontakt tills jag insåg att jag var den som ville ha kontakt. De blev alltid glada över mina besök eller samtal inte tu tal om det. Men de hörde aldrig själva av sig. Kom aldrig och hälsade på trots vårt lilla avstånd på landet. Sista gången de var till mig var 2010 då jag fyllde 50 år.

Ja, i fredags fyllde jag 61 år....så det är ju längesen. Man får minnas allt trevligt vi hade. Avskedet blir som det blir i dagens läge. Tyvärr. MEN jag tycker inte om det.

Födelsedagen ja, den blev bra, och jag bestämde mig för att fira mina återstående dagar i livet nu när jag fyller år. Jag har alltid känt en ångest inför födelsedagen pga? Ja, kanske för att jag aldrig var van att fira så som barn ska, förväntan blev besvikelser. Jag vet inte  riktigt varför, men någonstans blev det så. Är tacksam över att jag får fira ännu ett år. Oavsett. 

Sorgen ligger kvar undermedvetet fortfarande, drömmer konstiga drömmar och är ledsen. Men det är så livet får vara just nu tänker jag. Man måste få sörja lite också. Dessutom är jag ruskigt trött efter att ha börjat jobba nu. Det tär på krafterna fast jag inte tycker jag gör mkt. MEN rutinerna och måstena gör att man är tröttare ändå än under semestern. Sover middag varje dag nu igen. Väntar på kallelse till Förvaltningsrätt. Inget än..Till dr fick jag i går, sen tid...sjukskrivningen går ut 15 sept...och den 22 fick jag tid. Oro över att det ska krocka med förvaltningsrätten...oro över livet...som vanligt då jag börjar bli för trött så drar det igång.

Barnbarnen har börjat förskolan och äldsta skolan i förstaklass. Det verkar gå bra för alla ändå vilket är tacksamt. Det var mysigt att träffa alla då vi var till stugan för någon helg sen. Fint väder och fiskade en sväng, badade badtunna, åt god mat och umgicks med äldsta dottern med fam. Den yngre och sonen åkte när vi kom, men hann säga hej och kramas lite. Mysigt. Fick presenten som jag öppnade i fredags morse. Ja så roligt med teckningar från barnbarnen för att gissa vår present som vi ska ha på lördag. Mojen fyller ju också på söndag...

Jag gissade rätt, var Winnerbäcks konsert. Att se hemma på lördag :) med en massa gottigott att mysa med. Trevligt värre. Maken hade köpt grillbesticken jag önskat oss. Trissen gick sämre...ingen vinst där men tur i kärlek då istället... rosorna håller fortfarande och så gick vi ut och åt och hade en mysig kväll trots att solen inte värmde. Blev lite kylslaget framåt kvällen tyvärr. Men över lag en mycket bra födelsedag.

Sonen började sitt första jobb igår, gick bra verkar det som. Han blev förkyld och fick feber. Men kunde ändå  vara med på gravsättningen av fadern som gjordes den 18 aug. Känns fortfarande märkligt att han är borta. 

Sen händer det en del med katterna i morgon, ska kastrera dem...hoppas det ska gå bra. Så jag återkommer vid tillfälle med fortsättning om livet och om jag orkar skriva. Vi får se. 

Tjingeling så länge och ta hand om er...

3 aug 2021

Idag fyller katterna 8 månader. Och tänk så stora de har blivit 😅de väger över 6 och 5 kg… jättekul men hade nog aldrig förväntat mig att se dem så stora redan nu. De är så otroligt snälla iaf och tolererar det mesta jag utsätter dem för i form av kontroller av både det ena och andra. Ja de tog hemresan väl och busar på i hemmet. Kan tro de saknar utburen men ja det är ju som det är att bo i stan i lägenhet.

Ja begravningen är över och var förvånansvärt ljus trots allt. Himlen strax innan visade ett hjärta i molnen ❤️🙏🏻 Ledsen  ja självklart. Svårt det här med allas sorg och min egen som oväntat slog till mer än jag visste. Märkligt att så mycket kommer trots att man varit skild länge och levt sina egna liv med andra. Ja självklart har inte livet tillsammans förr varit bara dåligt. Och även om vi sårade varandra när vi skildes så åren vi tillbringade tillsammans formade mig delvis till den den jag är. Vid 16 och 19 år är man ju bara barn och fast man tror man är vuxen.

Allt jag lärt mig av honom i form av renovering mm är ju saker jag behåller i mitt liv. Och glömmer inte hans sista ord om just att  han skulle slippa renoveringen då jag flyttade…

Nå nu vet jag att jag var inte orsaken till våra renoveringar för alla år efter så byggde han och renoverade iaf 😊. Det var hans terapi och känsla att vara värdefull att göra saker och tala om för andra hur man gjorde att visa och se till så allt blev bra. En egenskap han bar med värdighet och lärde våra barn att våga renovera och bygga vidare på sin kunskap. Hör honom fortfarande emellanåt då jag inte är nöjd då jag gjort ngt men då tänker jag att jag vågade iaf att göra. Alla kan inte göra allt perfekt alla gånger. Vi gör alla allt så gott vi kan just då. Och kunskapen växer ju mer vi provar. 

En sak som jag också lärde mig av relationen med honom var att inte nervärdera andras arbete eller tankar… för att känna sig mindervärdig i en relation är förödande. 

Han menade säkert inget illa men det var så det blev med mitt mindervärdeskomplex och dåliga självkänsla att inte räcka till i mina ansträngningar. Därav fick min otrygghet näring att lämna innan jag själv blev lämnad. Vi kunde inte dra tåget åt samma håll längre. 

Nu åker han med alla vänner där uppe bland molnen igen på ett nytt tåg mot nya mål… han är inte glömd, han är saknad bland många och ja minnena av det skämtet jag inte uppskattade då ler jag åt idag. Stark och trygg i mig själv efter alla år av terapi. 

En dag i taget så går livet framåt igen för oss alla fast sorgen ligger och skvalpar och dyker upp emellanåt. Även för hans fru som inte skällde ut mig som i drömmen utan tvärtom erkände att jag var fin och omtänksam. Tack 🙏🏻 det var befriande att höra. Oavsett så fortfarande bryr jag mig om andra och kommer alltid att göra det på mitt sätt. Alla förtjänar lite vänlighet oavsett liv. Man kan förlåta och gå vidare. Ta hand om er därute. Tjingeling 

Ser månen

Ser du månen där du är i kväll?

”Någonstans så är det natt just nu. Någonstans så är det dag
Håller andan när jag tittar ut, och minns all tid som va'.
Varje gata bär på nåt. Även när du är långt bort
Tänd ett ljus och lys upp natten, för allt vi inte sagt än”

Precis så var känslan i natt när jag klev upp och tog bilden på landet. Ljuset var magiskt och ja känslan var att vi inte sagt det vi velat. Men kanske mest jag? Jag vet inte. Sa vi ngt tillfälle till Mojen att det kändes som du ville prata med mig, och han erbjöd mig att bjuda in er till stugan.

Det gjorde jag aldrig och ja vet inte om det förändrat något. Får aldrig veta det heller. Det enda jag vet är att du tyckte det var jobbigt att träffa mig, varför vet jag inte och svaret får jag kanske eller inte. Det är blandade känslor just nu, mest för att man blir påmind om att livet inte är evigt och att jag alltid tyckt att avsked är jobbiga. Att bli kvarlämnad utan avsked som lämnar frågor som aldrig får svar sen mamma dog. Märkligt att känslan är kvar efter så många år. 

Sorgen rivs upp när någon dör, sorgen efter de som lämnat för tidigt. De som du dansar vidare med nu, vet att du har ett gott sällskap som mötte dig på din sista färd. Barnens sorg och saknad kan jag inte bära åt dem. Den kan jag bara dela och delta i idag. Det är sorgligt att du lämnar så stor saknad bland de dina och fint att det finns så många fina minnen hos oss alla ändå. Du var allas P och kämpade gott till slutet. Vila i frid från allt och låt solen skina på oss idag då vi går in för att ta vårt sista farväl av dig, vi behöver det. Ta hand om T och alla där du är tills vi ses igen💔. 

Hemma en snabbis

Så är vi på hemmaplan igen en stund för att lämna katterna hos svägerskan. Vi ska hämta kläder till ceremonin för x maken i slutet av veckan. Känns overkligt fortfarande att han inte finns mer och ledsamt för barnbarnen som förstår situationen. Var till äldsta dottern och sov förra v två nätter. N och jag var och beställde blommor till begravningen och gjorde lite annat tillsammans. Mysig stund med en del prat om morfar och div tankar kring det. Var också ute med tjejerna på picknick i en lekpark i skogen och åt lunch och fikade med båda sessorna och alla tjejer en stund att glädjas över. Sen åt vi sushi på kvällen.. fin tid med barnbarnen och planterade en del blommor med dottern. 

Var längesedan vi hade egentid vilket jag kan sakna. Vädret tillät inte bad denna gång men kan bli i höst då mer energi finns förhoppningsvis. Min energinivå är inte på topp det blev annorlunda än jag tänkt i sommar men en dag i taget så löser det sig förhoppningsvis. 

Vi har haft fantastiska dagar i sol iaf och resan hem gick också bra trots katternas protest med bajs och kräks. Tog bara fyra timmar hem. Det var 30 grader och sol så bilen va rätt skön. 

Tyvärr har det blivit dåligt med umgänget av kompisar i år vilket jag tänkt skulle bli mer men alla har sitt och vi vårt och så for tiden iväg och semesterslutet närmar sig. 

En ”glad” överraskning kom med lönen… ja fick 400kr i påökt mot förra årets 200kr…fast chefen har inte meddelat det vilket den ska så ja det är ju bara att vara ”glad” åt det hela och kan inte påverka det hur gärna jag än vill… 

Nu väntar morgondagen då jag ska fixa klänningen jag ska ha och har ändå hunnit med idag  att plocka nästan 2 kg hallon som blev sylt idag innan regnet kom. Sen sov jag middag med min ständiga halsont. Ska steka sill och löksås nu för kroppen suktar efter salt då man svettas kopiöst i 26 gradig natt värme. Kan bli bättre i natt… ta hand om er❤️Tjingeling

Sol och moln om vartannat

Nu är det mulet igen och så skiner solen däremellan. Jag vilar idag lite illamående utan anledning. För lite vatten kanske i värmen och svettvågor som kommer på natten och dränerar kroppen på allt. 

Katterna ville ut kl 4 så då fick dom det. Sen sitter dom och ser ledsna ut då man går här och grejar… jo men går inte att ha dem lösa heller utom i buren då. Är där med dom men då är dom inte intresserade av oss eller mig… ja man vet ju inte vad de vill heller 🤔. Nå har iaf pratat med barnen och sonen kommer hit i morgon. Sen får vi se om jag åker och träffar barnbarnen i helgen. Hade lovat N bad och vill inte hon ska bli bortglömd för det är viktigt för oss båda… ja vi ta en dag i taget och i morgon är en ny dag…Tjingeling 

Märkligt vad man minns

Sen i höstas har jag i princip varje dag haft tanken på X-maken då jag gjort ett steg i ett program på jobbdatorn. Har länge funderat på varför han dök upp just i det momentet som en association på nått som absolut inte hade nått samband med honom och hans fru. Men ja, märkligt att det varit så och nu är han borta. 

Barnen har nog fullt upp med sig och allt just nu för de är rätt tysta och jag med för jag vill inte störa dem. De vet att jag finns här men kan ju inte göra mkt för dom än så just nu. Självklart lyssnar jag om de vill prata. Det är inte av ointresse jag inte hör hur de har det varje dag det är av respekt för sorgen de går igenom. 

Jag är tacksam över att de har varandra och hoppas de kan stödja och ge varandra styrka en dag i taget. Att mista en förälder är jobbigt när de är gamla och ännu svårare tänker jag så de är så unga som pappan var. Det är inte rättvist på något sätt att mista en förälder tidigt. 

Tänker på hur hans fru har det och hur svårt det förmodligen är för henne på många sätt. Jag hoppas hon orkar hitta styrka igen och få bli lycklig igen. Alla förtjänar lycka.

På landet jobbar vi på och målar frigga, slänger på tippen och tar en paus i nya lounge möbeln emellanåt.. katterna har sin gård och i morse gick dom ut halv 5… ja vi har dom inne på natten fast vi inte skulle det… städar av varje morgon och hoppas allergiska barnen inte får problem med det. Katterna är ute i kattgården från tidig morgon till sen kväll och vill nog helst va ute men ugglan… ja och regn som formligen vräkt över oss gjorde att vi valde att ta in dom. 

Ja det blir inte alltid som man tänkt ….

Ja livet förändras snabbt

Plötsligt förändras livet för alla. När sorgen rullar in oväntat tidigt. Plötsligt är allt där som en sorgsen film när jag stänger ögonen och hjärnan kör sitt eget race av minnenas parad. Sorgen som ingen kan stoppa. Orättvist att de som hoppats på mer tid inte får det med dig. 

Min tid och liv med dig var förbi för längesen men du lämnar kvar det finaste jag har i mitt liv som är en del av dig för alltid och deras börda och sorg önskade jag de sluppit så tidigt. 

Jävla cancer säger jag.. just nu finns inget mer än det säga mer än att det gör ont och jag är ensam i min sorg

5 år har gått

 Sedan mamma somnade in där på Hudiksvalls sjukhus. Såg henne framför mig där på sängen i rummet när vi tog farväl och minnesbilden finns etsad i mig fortfarande. Saknar henne varje dag, men tiden går så fort. Livet pågår trots att hon inte finns där. Saknar att ringa och berätta små saker som händer i mitt liv.

Som när förvaltningsrätten ringer och meddelar dagen innan midsommar att jag ska få ha muntlig förhandling i höst. Eller att sonen tagit sin civilingenjörsexamen och fått jobb. Som att döttrarna har gjort fina saker i sina hus. Att barnbarnen växer och blir stora, slutar förskoleklass och ska börja på skolan i höst. Att barnbarnen börjar på förskolan, eller att de har badat och fiskat i älskade sjön där du så ofta satt och fiskade.

Att vi byggt kattgården till killarna och att vi ska göra nya saker där du älskat att vara. Att du inte får sitta på balkongen och spana ut över vattnet är ju sorgsamt. Men ja livet är inte evigt även om man vill det.

Kanske sitter du där med alla andra och ser på oss från ovan och skvallrar om det som händer oss här nere. V har ju också gjort er sällskap nu, hon som du skrivit med i de brev jag hittar efter dig. Nå jag hoppas du fiskar och äter suring där uppe med alla andra älskade jag träffat innan de som du somnat in för gott.

Midsommar har passerat och vi tog katterna i bilen och åkte till Älvdalen och firade helgen. Folke bajsade i buren mellan Leksand och Tällberg stackarn...men sen så fick de sitta i mitt knä och på sätet istället så då gick det bättre. Hemresan blev lite lugnare men fasar för resan till stugan i helgen...förhoppningen är att de ska tycka att saken är lite okej iaf nu då det gick bra förra gången.

Att jag somnade vid 21.30 på midsommar var väl inte en hit. Men huvudvärken var så extrem så hade inget val. Sov väl inte så mkt heller natten innan. Annars var det suveränt med allt mat, sällskap och kändes som att vara på hotell med M som handlat och fixar allt...allt för lyxigt och är oändligt tacksam för det även om det är så ovant.

Så åkte vi hem på lördagen för att få lite tid hemma, och söndagen tillbringades delvis hos L som fått hem sin nya familjemedlem V. En jättego fin valp som var såååå söt. Nu är det många djur i fam som har div allergier.....

Veckan som gått har erbjudit vackert väder och i natt vaknade jag av smällar som lät som ngn som sköt. Med tanke på gårdagens sorgliga besked om polis som blivit dödad kändes det märkligt. Sverige är verkligen osäkert just nu på alla plan. Man avsatte stadsministern förra veckan, Kristersson kan inte bilda regering, så nu är uppdraget åter till Stefan Löfven eller hur det nu var....blir så trött på allt som händer, pandemier, mutationer, dödsfall, regeringskris, skottlossning och dödande, katastrofvärme i Kanada och ja...världen lider på olika sätt. 

Vi hoppas på en bra sommar och att pandemiläget håller sig stabilt då nu....vaccinationen för oss är avklarad men vi håller avstånd ändå...än så är det inte som vanligt...

Jag börjar min semester på måndag och ser fram emot långa härliga dagar i stugan.....så tjingeling på er och ta hand om er...livet går ju inte i repris.💓

Man kan vara glad åt andras lycka

 ja, bitterhet leder ju ingen vart så då får man vända på steken och tänka att man får vara lycklig över det man haft och glad åt det andra har. X maken och hans fru tex...att vara generös med att de får vara lyckliga är också ett sätt att bidra till en bättre värld.

Det kan ju vara svårt när såren är öppna att önska andra lycka då man själv inte upplever den. Men att öppna upp och inse att saker man inte kan förändra och acceptera situationen hjälper till. Sorgen över något som gått till spillo är okej att ha men inte för evigt tänker jag. Ja tyvärr finns det många saker i separationer som ställer till det.

Själv har jag jobbat mej igenom flera separationer och fått många insikter om mig själv genom hårt arbete av bearbetningen av mina trauman från barndom och vuxenlivet. Tänker jag kan inte backa tillbaks utan måste framåt och leva ett så gott liv jag kan med alla de saker som hänt mig i mitt liv. Ibland ploppar de upp och påminner om att livet varit som det varit men att jag styr själv skutan just nu. Jo...man får vara lycklig över att man själv är så vuxen att man kan glädjas åt andras lycka. 

Utan min x man så hade mina barn aldrig funnits. De är stor lycka att ha dem och deras barn i sitt liv. Jag hoppas jag får möjligheten att fortsätta glädjas åt dem flera år till. Vet att en dag är det slut på livet och det kan gå fortare än man tänkt. Därför kan jag också unna mig att glädjas åt andras lycka just nu....så var dagens tanke...ta hand om er där ute.. vem vet vad morgondagen har i beredskap åt oss...lev väl och var generös med er åt andra....💓

Rätt igen...

 Så fick jag rätt av FK! Äntligen fattar de att min tidigare handläggare och omprövningen gjort fel. Att den AFU som låg till grund var felaktig. Har fått bra underlag från Sophiahemmets rehab och läkare där också att ansöka på nytt och skicka in till Förvaltningsrätten...allt tar enormt med energi som jag inte har.

Att nya handläggaren vågade gå mot sina tidigare kollegor och fatta rätt beslut är jag såååå tacksam över. Så nu fortsätter jag kämpa på med jobb som jag egentligen enligt sista utlåtande inte alls klarar...heller...pga. hela andra delen av mitt liv påverkas så mkt av att jag jobbar. Nå...är ju van att kämpa på med allt till sista kraften sinar....Så vi tar en dag i taget nu.

Katterna har anpassat sig och varit hos svägerskan en helg, gick bra, dock är en av kissarna väldigt vaksam över var jag är...han är mammig...haha...nå...de blir större och större och snart känns det som vi har två hundar hemma. haha.. Livet är annorlunda och jag har lagt ner allt terapiarbete..dvs stickning och virkning. Spelar inte så stor roll eftersom jag har så lite energi så jag somnar flera ggr per em efter jobb...

Inte optimalt...i lördags ramlade jag av stolen och fick den i bäckenet...snacka om blåmärke...som en handflata stor och tacksamt döljer trosan det...har redan ont i foten sen förr och ryggen, har nog sträckt en muskel där sen tidigare då vi gjorde kattgården. Är trött på kroppen som inte lyder. En tennisarmbåge har jag också lyckas få pga. jobbet...ändrat lite i arbetsställningen och skena på armen för avlastning så börjar det bli bättre iaf....ja känns att man är 61 snart....förfallet har börjat rejält...

saknar så att vara ute och gå, att göra saker som jag kunnat förr, lyfta och bära och ha kraft...med en spricka och dålig kraft i vänster sen förr så görs det inte bättre av att jag även har höger hand med problem nu då....nå nog gnällt...

Var och firade 4 åringen en helg tidigt, för jag fick rå om hela familjen då...mysigt och väldigt bra väder i covid19 tid att vara ute i. Sen var vi och åt middag med äldsta dottern och barnbarnen, jättemysigt med nybyggd altan på baksidan och vi invigde den den kvällen...en härlig dag i sol och fin familj. Lever länge på det...man får vara glad åt lite ibland.

Längtar till semestern, krafterna är slut nu....känner mig lite deppig allmänt för jag är trött och less...längtar efter sonen och dagar att ta som de kommer...jag hoppas på fina dagar i sommar. Lagom varmt för jag mår inte bra i hemmamiljön med den värme som varit nu en vecka...för varmt för mig. Vindar behövs. Sonen slutar skolan och tar sin examen strax...fått jobb och jag är så glad för hans skull..5 års studier är över och i aug startar han jobbet han fått...spännande. 

Nå..en dag i taget...sen så blir det nog jättebra....Tjingeling och sköt om er...💗

Kampen fortsätter

 Ja, då har jag varit till läkaren och fått sjukskrivningen förlängd. Tyvärr, han skickar in underlaget oförändrat till fk vilket innebär att jag har inget nytt att komma med i underlaget så...fk kan inte gå emot sina tidigare kollegor säger man och nu riskerar jag ytterligare ett avslag. Kampen fortsätter tills man inte orkar längre....diskussioner med jobbet fortsätter, nu vill man utreda arbetsförmågan för omplacering för mig. Ja allt tär....jag är snart 61 år och har kämpat länge länge med dubbelt jobb trots sjukdom och utmattning pressat mig hårt för att överleva situationen efter uppsägningar, skilsmässa osv....kroppen säger ifrån och det är inget man ser på ett papper, den verkligheten ser man då man bor med mig...eller inte..för ja, masken åker på...ofta fortfarande. Värken syns ju inte...inte tankar heller...men dom är där..mer eller mindre i olika faser.

Idag ska jag prata med Sophiahemmets rehab center och se om de kan bidra med förstärkta underlag. Så avvaktar jag kommuniceringen från fk om avslaget. Allt tar tid och min situation måste klarläggas innan ersättningen går ut nästa vecka. 100% jobb är alternativet. Läkaren skriver inget mer, han anser att jag är utredd tillräckligt och medicinskt finns inget mer att göra pga. biverkningar som gör att jag blir helt arbetsoförmögen. En känslighet som är besvärande för både knopp och kropp...nå...en dag i taget försöker vi med nu.

I helgen var vi en snabbis till landet. Ska ju bygga kattgård så kissarna kan följa med utan att vara inne pga. allergierna i familjen. Det går sådär...han njuta av solen en stund iaf på balkongen som stod stadigt kvar. Lördagskvällen ägnades åt frossa efter covid 19 sprutan i fredags. Frös så in i h....biverkningarna var ändå lindriga, men känns i kroppen fortfarande att påfrestningen sista veckorna gjort mig sämre med mer huvudvärk och kropps värk. Hjärndimman ska man inte prata om, glömde hälften av maten hemma...och har svårt att fokusera hela tiden.

Var till gravarna och planterade, V hade de begravning för i fredags fick jag reda på i helgen och jag var inte kontaktad för medverkan...kändes konstigt att inte veta eller få säga adjö igen...

Nåå idag är en ny dag och regnet blandas med snö...4 maj....Ta hand om er...Tjingeling

Så somnade hon hemma på Åsen igår...

 Länge har hon kämpat på, V som varit en del i mitt långa liv, som agerat extramamma så många gånger då jag varit liten. Där jag fikat och pratat och lämnat mina bekymmer, där andra också ventilerat livet med henne. Hon som alltid bakat och bjussat på kaffe närhelst man kommit. En person som öppet tog emot den som plötsligt klev in genom dörren, oavsett vad hon gjorde hade hon tid. Hon som satt med mig där när hennes morbror och min morfar drog sitt sista andetag.

Hon skulle fylla 80 i juni. Tyvärr så orkade hon inte kämpa längre mot sjukdomens envishet som följt henne i spåret så många år. Det har varit tufft länge, och trots att jag är otroligt ledsen över att hon är borta så förstår jag att det varit tuffa tider för henne länge.

Jag kramade om henne då vi kunde sista gången innan jäkla Covid 19 kom....Annars hade jag åkt och hälsat på. Även om vi bara bodde ett stenkast ifrån varandra på sommaren så var det alltid jag som hälsade på sista åren. Jag som ringde. Ett ensidigt åtagande, men ändå välkommet. De har alltid varit så sen mormor och morfar skilde sig. Ja, märkligt på sitt sätt. Dock gör det inte sorgen lättare, den är där trots det. Men att kontakten varit rätt ensidig är som den är. 

Ja livet förändras, och sorgen ligger nog mycket i att de som jag varit med i livet försvinner och det är svårt fortfarande att ta in trots mina 60 år..

Nu väntar helgen och en av katterna är inte riktigt ok i magen igen. Lite tråkigt att han är så lös, men får se om han blir bättre eller om vi får ta veterinären snart åt honom. Påsken blir speciell då Covid 19 härjar igen i sin tredje våg...och nya mutationer. Barnen och barnbarnen ska vi träffa ute i helgen och äta lunch. Det är 6 mån sen vi sågs och längtan är stor. Passar på att ha ägg jakt ute med dom också så...får vi se hur det går...Sover gör vi på hotell den här gången och åker förbi landet en sväng på söndagen. Vi ska ju ha sovande kattvakt första gången så vi hoppas grabbarna sköter sig i magen iaf över en natt...

Ta hand om er...dagen är kort och livet likaså...Tjingeling

 Livet på en pinne...

Ja dagarna går och året följer med. Jag är på hemorten och fortsätter arbetet på 50% men snart är det slut antar jag då dr inte är så intresserad av att jag är sjuk...tungt.. men det får bli som det blir, accepterar att jag måste återvända till heltid snart. Det får gå som det går. Har ett år kvar till att kunna gå i pension om det är så att detta inte håller....jag har ju klarat det ett tag förr så håll tummarna för att det ska fungera.

Har sökt jobb under senaste månaderna vilket är skittufft. Tar mkt energi att göra det och inte förbättrar det situationen heller. Just nu är vädret skit för kroppen värker mer än den ska i alla svängningar som är varmt, kallt, blåst, storm osv....Förhoppningsvis blir det bättre i vår sommar med värken också.

Saknar barnen väldigt mkt och barnbarnen som växer och utvecklas. De fattas mig. MEN pandemin är inte över på långa vägar än. Nu har man ändå börjat vaccinera men för oss dröjer det, eller åtminstone för min del. Jag får längta....Ev kanske vi kan åka en sväng till påsk och träffas ute, men kanske....vi får se.

Med skräckblandad förtjusning så får vi tillökning i familjen efter långt beslut och stor vånda...i morgon kommer Dalkullans Sesam och Dalkullans Sinatra till oss. De är bröder och 14 veckor idag. Skogkatter som vi hittat här i Borlänge. Helt underbara...💙 Det som hindrat oss har varit allergierna och hur vi ska hantera detta med barn och barnbarnen. Men vi har hittat lösning så nu kör vi ngt vi båda längtat efter och speciellt Mojen då...jag tänkte vi skulle vänta för jag såg alla hinder...men ibland får man nya möjligheter.

Ja livet med små kissar blir inte riktigt som förr, men intressant fortsättning följer...bilder kommer också så småningom. Att det blev 2 nu var kanske inte tänkt, men ödet ville annat...Sinatra bet mej första gången kärleksfullt så ....Sesam var gul vilket Mojen sagt var kravet...och han var den som var ledig då först...De kommer inte ha sina vackra namn till vardags...det blir Frank och Folke...i smeknamn...

Så tar vi morgondagens möte med chef också så blir det fulländat en fredag i mars....Tjingeling...ta hand om er och håll avståndet i Covid 19 tid....💓

116 om dagen

 Ja det finns många som får avslag av försäkringskassan och drabbas på olika sätt. Jag vet att alla får inte sjukpenning fast man borde få det. Jag tycker att det är lite orättvist just nu... dessutom önskar jag att jag vaknade utan covid19 känslan varje morgon och att min kropp inte protesterar så som den gör för att jag vill jobba... läs vidare på www.116omdagen.wordpress.com om mina tankar 61 år och sorgsen... och om andras tankar om vad Socialförsäkringssystemet gör med oss när Försäkringskassan avslår...ofta kl 08:00 på en lördag då man får meddelandet om avslaget... det systemet är förödande...

Jag önskar ingen att hamna i denna process med avslag, omprövning, förvaltningsrätten osv... dagar av sorg, kamp, försämring, stress, ekonomiska konsekvenserna då det maler på utan slut. Jag har slutat hoppas...tyvärr

Tungt

Vissa dagar är tyngre än andra i mitt liv. Vissa dagar funderar jag över varför jag överhuvudtaget ska kliva upp eller varför jag lever här och nu. Vissa dagar känns det inte alls som jag varesig vill eller orkar det. Leva ja för ? Ja vissa dagar är bara tunga och jo jag vet att de går över. Men just nu är nyfikenhet över livets innehåll rätt lågt.... och ja jag vet att jag är för feg för att ta reda på hur livet vore utan en morgondag så fortsätter att tänka att morgondagen blir bättre...vet att det blir annorlunda en annan dag. 

Tjingeling 

2021 dag 2

Sovmorgon igen. Både bra och dåligt i min värld. Har fortsatt problem med att vilja allt för mycket fast jag vet att jag ska ta det lugnt med mig. Hitta balansen mellan vila och aktivitet. 

Kl är snart 11 och vi är kvar i sängen. Läser och pillar på platta och telefonen.. 

Helt plötsligt slog det mig att jag är så oerhört tacksam över mina barn. Att de är fantastiskt fina personer med sina brister också. Men...Att de klarar sina liv med allt det livet innebär. Jobb familj och plugg. Sonen som utvecklats till en man med bra egenskaper som person. Han som varit en osäker ung pojke en gång med många kvaliteter redan då, men som idag tacklat livet på ett sätt jag inte då kunde föreställa mig. Han har säkert mycket att tacka sina systrar för också tänker jag. 

De som många gånger visat vägen för honom och funnits då jag inte varit där som stöd. Systrarna som är så olika men även så lika. De två som är starka på olika sätt men som bär varandra genom livets upp och nedgångar genom att finnas där. Även om de själva kanske inte håller med mig i just det så är det något jag ser i vissa situationer. 

Stora syster som valt sin egen väg på sitt sätt, hon som är stora syster för alla. Som blev mamma tidigt bokstavligen för sig själv och sen sina barn. Hon som kämpat hårt och viljestark framåt. En person med mjukt innehåll och starkt skal utåt. Klok och driven. Inkännande och skör i sin styrka. Och en fantastiskt mamma till sina barn. 

Mellan stora syster som valde sin väg som på räls... fritt drog hon ut i världen. På egen hand snabbt och målinriktat. Tuff på utan och mjuk invändigt. Hon jag inte känner så väl och som gärna inte delar livet med andra utan bara är där. I tystnad finns hon. Hon som hoppar ut i vattnet och lär sig simma samtidigt som hon inte tänkte drunkna. Hon simmar på och lär sig under tiden. Klarar sig utan simdynas magi. Även utan föräldrars inblick och inrådan. Även hon är en fantastiskt mamma till sina barn. Och jag följer hennes väg på sidan om och tar smulorna av förtroende jag får när de kommer. 

Barnen är lika mig i mycket. Men också så olika varandra och mig. Självständighet är ett gemensamt ord för oss alla. Vi klarar och har klarat oss bra och förhoppningen är att vi får fortsätta så även de kommande generationerna framåt.

Jag fortsätter att fylla i boken min son gav mig om vem jag är och vem han är och därför ramlar även tankarna in om hur  lyckligt lottad jag är med familjen... så ta hand om er och era familjer. Fundera gärna över hur upplever du ditt liv och din familj? 

Jag vet att vad som än händer älskar jag min ❤️