Jag kommer aldrig mer jobba med att lyfta andra utan eller utveckla nya rutiner eller finna nya vägar mer. Jag får minnas det jag gjort i mitt liv istället och försöka hitta en ny balans i min kommande vardag. Har försämrats i mina förmågor tyvärr senaste halvåret. Bara att skriva är tufft. Jag som älskar att skriva och som tänkt mig framtiden där skrivandet skulle få mer plats. Vet inte om det kan bli så nu när jag tappat en del av den förmågan sorgligt nog.
Att förlika sig med mitt nya jag är tufft. Men jag försöker. Orken är tyvärr inte alltid där. Och då jag överansträngt mig får jag vila så gott det går. Har ännu inte landat i vad som påverkar vad än.
Har jobbat 75% i höst tills jag försämrats och nu är nere i 50% och ändrat arbetsuppgifter och tider för att orka med jobbet alls. Ändå kraschar jag i mental trötthet som sätter kroppen in i skov av diarré, värk, blåsor i munnen, huvudvärk och kroppströtthet..
Jag påverkas av mentala påfrestningar också märker jag. Som tandläkarbesöket, trevlig samvaro med nära och kära, tankar om kommande barnbarn, funderingar kring födelsedagar för barnbarnen, hur julen kommer att bli osv...
Sen spädde Fk på med att be mig överväga att söka sjukersättning. Ett tungt beslut och mentalt påfrestande att ansöka och skriva till dr för att få tid för intyget... och all den väntan om beslutet så många får avslag på😔 den ekonomiska situationen som följer av att inte orka jobba heltid länge. Ja många saker som leder till en sämre kropp tyvärr.
Nå just nu kan jag inte göra mer åt det. I veckan väntar läkarbesöket i morgon och specialist tandvården i veckan. Vilat hemma i 2 dagar helt utifrån min kropp som sa ifrån natten till torsdagen då jag hade ont tillomed när jag andades.
Var nog också en spänning som släppte då dottern äntligen nedkom lyckligt med en dotter🙏🏻. Samtligt som sorgen över att inte kunna vara med på barnbarnets födelsedag idag gör ett sjok av sorg i hjärtat och känner mig bortvald av min familj pga tidpunkten för firandet då jag inte har möjligheten att vara där. Inte första gången det händer. Känns som ett straff att bo så långt ifrån och har svårt att hantera det även om jag är vuxen.
Tänker på ett ordspråk jag såg på sociala medier häromdagen och la en ny text och innebörd i det.
Paulo Cohelio sa:
”En dag kommer du att vakna upp och inse att det inte finns någon tid kvar.
Gör det du längtar efter innan det är försent!”
Jag tänkte när jag läste det såhär:
”En dag kommer du att vakna upp och inse att ingen finns kvar.
Vårda kontakten med de som du vill ha kvar för en dag kan det vara för sent.”
Ta hand om er där ute...
