Så

Fick jag mig en tankeställare. Coachen sa hon att alla människor ansvarar för sitt eget beteende och att man inte ska på sig andras beteenden. Sant. Så fick jag morgonmail från Olof Röhlander igen. Alltid lika tänkvärda. Där skrev han idag om att bli vald sist. Och om hur han tror det påverkat oss. Han blev aldrig vald sist...jag blev vald bland de sista i skolan när det skulle göras lag osv. Jag vet hur det påverkar. Ändå är jag den som väljer mina egna vägar att gå.

Jag är den som väljer bort dem som inte behandlar mig med respekt....Det finns inte plats för de människorna i mitt liv. Vänner kommer och går. Några stannar och upptäcker mig, andra upptäcker mig aldrig, dom ville ha något för stunden och jag gav dem det...så som jag är... Givmild. Jag glömmer aldrig de som passerar, det är människor som påverkat mitt liv på något sätt. Tyvärr glömmer jag heller aldrig bort de som gör mig illa heller....det är något jag behåller..men ödslar inte energi på dom, utan försöker ta lärdom av deras personlighet och mina reaktioner. De hjälper mig att inte fastna utan kunna gå vidare. Jag nyttjar dem till att göra något bra.

Och

På natten mot fredag drömmer jag att jag befinner mej på en hög topp i Himalaya och blickar ut och världen är min....

När jag vaknade fanns känslan kvar av styrka och mod. Idag är känslan kvar. Om än lite tilltufsad av helgen. Av längtan och saknad av de fina som jag lämnar kvar i Norr. De jag vill ha nära i mitt liv, de som känns långt borta i vardagen. Men jag har valt att inte vara där de är och får leva med det så bra jag kan.

Insåg då döttrarna satt och planerade en lunch hur lite tid vardagen innehåller. Så att planera in tid med familjen blir ett måste för mig och dem. Spontanfikans möjlighet finns inte hos oss pga avståndet.

Men det ligger inte bara hos mig att minska avståndet i mina relationer. Det gäller vänner likaväl som familjen. Det är också deras ansvar. Att kontakten är levande och fullgod så att den är så bra som den går när vi har möjligheten. Det som fick mig att tänka var när M skrev om sin manma. Allt det hon inte sa och nu är möjligheten borta....ja livet kan vara för kort för att inte säga det vi vill till varandra. Och att bli påminda om det är viktigt för annars ägnar vi tid åt energi tjuvar som total tystnad över banala saker i många mil av det som är våra liv!

Livet är idag, ansvaret är bara ditt hur du tacklar dagen och människor bi det...glöm inte det!

Tjingeling