"Mihmet Credo -"Jag tror på mig själv"

söndag 29 augusti 2010

idag fyller Mojen år..och

det gör även en 10 åring...en liten grabb som legat och väntat på sin födelsedag och sin pappa, som inte kom....som inte ens hörde av sig innan för att kolla tiden....det läste jag hos en bloggkompis i dag...det berör mej oerhört....

själv har jag väntat och längtat många gånger efter att min pappa skulle komma då jag fyllde år, eller de gånger de var jul och inte kom det någon och inte hördes det något av honom heller. Jag hade inte någon mamma som hjälpte mig igenom det som var jobbigt heller, utan jag hade en mamma som berättade vilken skitstövel min pappa var.....ja...det inser jag också att han var...därför gör det mig så ont om den grabben idag...även om jag vet att hans pappa kommer idag....

min pappa ringde på min 50 årsdag....då hade han gjort det han skulle.....han skickade inte ens en present....nä...för det var ingen som sagt åt honom att göra det....någon hade sagt åt honom att ringa....och lite lamt frågar han om mina barn och lyssnar inte speciellt på det som sägs...men fortfarande efter 50 år av sorg, väntan och förhoppningar så vill jag att det ska bli annorlunda...

sanningen är att det kommer aldrig att ske....och sanningen gör mej sorgsen....jag hoppas pojkens pappa förstår vad han gör....och om jag vore pojken skulle jag säga precis som jag känner och tycker till honom...för det skulle jag gjort för längesen med min pappa också....ja...50 år fyllda inser jag att nu är det dags att skriva brevet och säga hur jag känner....för som mamman till 10 åringen skrev, om man inte berättar, hur ska någon veta....sen vad som händer i mitt fall.....det spelar inte så stor roll.....men jag har äntligen fått berätta hur det känns att vara ett övergivet barn.....

2 kommentarer:

Lena sa...

Mina föräldrar skildes när jag var 5 år, då han sakanade allt vad empati & känslor hette...
Har alldrig fått en enda precent eller Julklapp i hela mitt liv av honom, fick istället en styvfar när jag var 6 år, han är min riktiga far & farfar till våra barn!!!♥
Trots att min "biologiska" far var en "skit" så har jag alldrig hört min mor/styfar talat illa om honom.. det har min mamma & jag pratat om många gånger i vuxen ålder, & jag förundras henne, att hon kunde hålla sej för att svärta ner honom! med tanke på hur han bar sej åt mot henne när vi var små innan skilsmässan.
Nu bor han i grannbyn med Parkinson & skakar & vill ha empati & förståelse! visst vi ses ibland, inte ofta, men jag har inga starka känslor för honom, känner ingen samhörighet, dom känslorna lät han försvinna för länge sedan...
Men min faster & farmor, dom är normala & underbara!!♥
Ändå vet jag vad längtan efter en förälder betyder för ett barn...
Varma kramar i regnet! :) /Lena

Vida sa...

Ja, jag har också väntat många gånger på en pappa som inte hörde av sig.. men idag anser jag att förlusten är hans. Det största i allt är att min mamma ALDRIG har baktalat honom inför mig även om jag vet att hon är jättebesviken på hur han betett sig.. det tycker jag är stort av henne..

kramar från Liv