förundran

i morse vaknade jag tidigt och la mej och lyssnade på sommarpratarprogrammet av Pär Johansson och grät och skrattade om vartannat...mest för att jag blev så oerhört berörd av just det som Pär berättar, om glädje om att få vara någon i ett sammanhang och framförallt om att personer som har haft det svårt får komma fram och lyftas till nyanade höjder...inte för att de blir kända, utan mer att det blir erkända...som Boo Andersson, som jag lekte med som barn, han som lärde mig att barn som hade down syndrom också är barn...han som fått mitt hjärta att se de som är annorlunda, min kärlek att blomma för de som inte såg ut som "normalstörda" som Pär kallar dem....utan som såg ut som utvecklingsstörda....men som Boo med kärlek erövrat både mitt och andras hjärta.....Jag önskar att Boo ´s mamma fått vara med i dag, få se sin son ta emot hyllningar i USA, få se att han som klassades som någon som aldrig skulle leva ett "normalt" liv....faktiskt kan leva ett väldigt bra och normalt liv...han har jobb, han spelar teater, han har en kärlek och ett boende, och han är en fantastiskt personlighet....och förhoppningsvis har han fortfarande syskon som är stolta och lyckliga över att han lyckats i livet....

det Pär säger om fördommar och rädslor känner jag igen....men jag försöker att se att varje individ som den som den är, men han gav mig en tankeställare i dag...och tackar honom för det...inser att jag kanske inte lever som jag vill i det avseendet.....

Jag ska tacka Boo´s mamma för att hon gav mej möjligheten att leka med honom  som barn och se att det inte alls var farligt att vara "utvecklingstörd"  nästa gång jag går förbi hennes grav....