Snön lyser upp

Igår var en skit dag... bästa S födelsedag och minns den för alltid. Slutet där den där dagen för så många år sen och minnet som finns kvar efter så många år. Ja livet pågår ändå fast hon är borta sen länge.

I övrigt så har allt varit extra tufft sen förra veckans läkarbesök som inte alls blev bra och som gör att hen inte skrev det intyg jag skulle lämnat in innan 2 dec.

Ja så nu står jag här i ovissheten och det är skitjobbigt att inte veta vad eller hur jag ska gå vidare och våga vila i den tryggheten att det löser sig.

Pratat med FK och fått tips, försöker orka att göra dom.. så ringde vc igen och får en rehab samordnare som ringer mig idag. Dr från Gottfries ringer i em och får höra ifall de kan hjälpa mig med intyg. 

Krångligt och jobbigt blev det och igår spydde jag både bokstavligt och bildligt på allt. Nå får tro på att allt löser sig om jag släpper det och låter allt ha sin gång. Kanske finns det ett ljus där borta 

Ta hand om dig du som kikar in❤️

Novembermörkret

Dimmigt och November grått ute. Det duggar då vi promenerar iväg med paketet till sonen. Sen så går vi hemåt i samma gråa skymning. Plockar i förråden och hittar kort av det förgångna och de som inte längre finns kvar. Slänger saker jag jobbat med under åren då jag gått olika utvecklande utbildningar. Sånt jag aldrig mer kommer att kunna använda. Sånt som jag fått lämna bakom mig i min yrkesbana.

Jag kommer aldrig mer jobba med att lyfta andra utan eller utveckla nya rutiner eller finna nya vägar mer. Jag får minnas det jag gjort i mitt liv istället och försöka hitta en ny balans i min kommande vardag. Har försämrats i mina förmågor tyvärr senaste halvåret. Bara att skriva är tufft. Jag som älskar att skriva och som tänkt mig framtiden där skrivandet skulle få mer plats. Vet inte om det kan bli så nu när jag tappat en del av den förmågan sorgligt nog.

Att förlika sig med mitt nya jag är tufft. Men jag försöker. Orken är tyvärr inte alltid där. Och då jag överansträngt mig får jag vila så gott det går. Har ännu inte landat i vad som påverkar vad än. 

Har jobbat 75% i höst tills jag försämrats och nu är nere i 50% och ändrat arbetsuppgifter och tider för att orka med jobbet alls. Ändå kraschar jag i mental trötthet som sätter kroppen in i skov av diarré, värk, blåsor i munnen, huvudvärk och kroppströtthet..

Jag påverkas av mentala påfrestningar också märker jag. Som tandläkarbesöket, trevlig samvaro med nära och kära, tankar om kommande barnbarn, funderingar kring födelsedagar för barnbarnen, hur julen kommer att bli osv...

Sen spädde Fk på med att be mig överväga att söka sjukersättning. Ett tungt beslut och mentalt påfrestande att ansöka och skriva till dr för att få tid för intyget... och all den väntan om beslutet så många får avslag på😔 den ekonomiska situationen som följer av att inte orka jobba heltid länge. Ja många saker som leder till en sämre kropp tyvärr.

Nå just nu kan jag inte göra mer åt det. I veckan väntar läkarbesöket i morgon och specialist tandvården i veckan. Vilat hemma i 2 dagar helt utifrån min kropp som sa ifrån natten till torsdagen då jag hade ont tillomed när jag andades.

Var nog också en spänning som släppte då dottern äntligen nedkom lyckligt med en dotter🙏🏻. Samtligt som sorgen över att inte kunna vara med på barnbarnets födelsedag idag gör ett sjok av sorg i hjärtat och känner mig bortvald av min familj pga tidpunkten för firandet då jag inte har möjligheten att vara där. Inte första gången det händer. Känns som ett straff att bo så långt ifrån och har svårt att hantera det även om jag är vuxen.

Tänker på ett ordspråk jag såg på sociala medier häromdagen och la en ny text och innebörd i det. 

Paulo Cohelio sa:

”En dag kommer du att vakna upp och inse att det inte finns någon tid kvar.

Gör det du längtar efter innan det är försent!”

Jag tänkte när jag läste det såhär:

”En dag kommer du att vakna upp och inse att ingen finns kvar.

Vårda kontakten med de som du vill ha kvar för en dag kan det vara för sent.”

Ta hand om er där ute...

Dimman lättar

Nu har jag läskigt nog börjat med B12 sprutor i magen helt på egen hand. Lite läskigt är det att sticka in nålen så det blir rätt. Har också en del annan medicin som jag tar. Och känslan av att "hjärndimman" lättar är otrolig efter 3 sprutor. Känner mig klarare på ett annat sätt i huvudet och ja jag hoppas på att det ska fortsätta så. Jag har ont i ryggen dock, i övrigt är kroppen rätt snäll mot mig iaf. Tacksamt nog.


Är fortfarande väldigt trött men på lite annorlunda sätt ändå tycker jag. Huvudvärken är inte ständig och influensasymptomen är inte där på samma sätt. Ont i halsen har jag dock ändå till och från och blåsorna i munnen har återkommit då jag börjat jobba igen. Ja stressrelaterade kan man tänka sig då.


Nå jag fortsätter och försöka vila mig då det går, helst liggande även om det är svårt med sittandet och liggande då ryggslutet är fördjävligt emellanåt. Men men en dag i taget så blir det nog bra.

Nu är jag gräsänka i 2 dagar så nu kan jag softa rejält då jag kommer från jobbet. Hej hopp :)


Värmen gick över i går kväll...rätt skönt att slippa den enorma värmen...tycker min kropp iaf som somnar både här och där i värmen. Nu är det mer normal sommar...haha..kyligt...Nu ska jag hem och softa...Tjingeling på er!

Sista dagen

Fantastiska dagar här i paradiset. Idag är sista dagen innan hemfärd och jobb igen. Lyssnat på vågskvalpet och gottat mig i solen och kände en sorg över livet trots den fantastiska stunden. 

Bilden är från vår resa till västkusten. Besökte först sonen och hans sambo i Linköping. Mys på hög nivå. Sen gick färden mot Malexander och minnesplatsen över de poliser som blev nedmejade för 20 år sen. Regelrätt avrättade var ordet mojen använde. Så vidare mot Fegen, Ullared, Halmstad, Tylösand och sist landade vi i Falkenberg för lunch och vidare mot Åsa och en liten gård för övernattning. Många intryck och var rätt trött då jag la mej i hängmattan på bilden. 

Onsdagsmorgonen blev tidig för vidare avfärd mot Mölndal och läkarbesöket på privatkliniken jag bokat tid hos. Specialister på Fibro och ME/CFS. Efter en och en halv timme hos läkaren fick jag diagnosen klargjord. Fibromyalgi och lindrig ME/CFS. Självklart kan man fråga sig varför man ville åka dit och få den diagnosen!? Jo för att kunna hantera sitt liv på ett annat sätt eftersom det skiljer sig från alla läkarråd jag fått hittills. Skönt också att veta att jag inte är knäpp i huvudet och ska äta antidepressiva för att göra mer saker som förvärrar mitt mående. Att vila och vara aktiv i rätt dos. Skönt också att träffa en dr som förstod de symptom jag inte fått förståelse för tidigare. 

Sorg? Självklart är jag både ledsen och rädd, rädd för att försämras och sorgesam över min förmåga som inte finns som förr. Samtidigt får jag söka acceptans för att minska och vara glad för det jag orkar istället. 

Svårast är att be om hjälp att belasta andra med att inte orka vara med i alla sammanhang som andra vill vara med på. Att vara rädd för att bli för tråkig. Osocial pga sjukdommen som förvärras vid överansträngning som man inte alla gånger vet vad som orsakat den. Att lära sig hantera livet annorlunda. Vart kommer det ifrån den kroniska situationen frågade någon? Ja finns fler orsaker. Min är oklar tycker jag men kombo av långvarig stress/utmattning mm... kanske. Spelar ingen roll nu. Hanteringen av livet är viktigare. Svårare för mig att förklara för omgivningen och hantera andras tyckande och tänkande och förståelse för att man ser frisk ut fast njae...är sjuk på ett sätt som är osynligt på många sätt. Dessutom är jag bra på att dölja mig bakom olika masker 😔. 

Nå det var sommarens långa resa och nu återstår att hantera livet efter detta. Min livsresa fortsätter men på ett annat sätt, hur vet jag inte riktigt än. Ta hand om er,ni som ev kikar in här....livet är förunderligt i all sin form, viktigt? Ja men vad är viktigt för dig? Tjingeling

Semestern snart slut

Ja det är ett tag sen jag skrev nu, det har varit mkt på jobbet innan semestern med att lära upp personal för att kunna vara ledig🙄. Sjukt mkt för kollegan också, stackarn. Så som jag hade det förra året och lite orimligt stökigt pga personal som inte orkar jobba! Suck. Nå midsommar kom iaf och min semester med den. Skönt. Hade M med familj här hela helgen och det var mysigt med tunnbad och strandhäng.

Sen de åkt hem så började vi slutföra målningen av huset med alla stockar framme. Blir så fint när det är färdigt med  nya fönster som kommer i höst. Spännande att se vad det gör på värmekostnaderna.

Det kom även upp ett fönster på vinden,ovant och inte all fordring än då. Fladdermusen satt bakom skivan där uppe men flyttade in istället så får se hur den kommer in i framtiden🙄...eller ut kanske. Hen är döpt till Bengt och har ju fått en egen holk där hen kan bo...

Så har jag fixat duschen. Dörr och färg blev det. Skönt.

Jag är stolt över den trots att den är rätt sne🙄😂...

Så har vi varit hemma i Borlänge på 7 årskalas. Innan det var jag med barnbarnen i Svall en sväng. Stolt Lillmyra har ju gått simskola och fått Baddarna avklarade! Sötaste tjejerna drog också med mojmor på Leos lekland för första gången. Kul, och självklart bjussade mamma/mormor alla tjejerna på lunch på Ikea där man får glass också 😁. En fantastiskt mysig dag med tjejerna 🙏🏻❤️.

Hemma i Borlänge plockade vi 11 kg jordgubbar som blev både till sylt och frys inför vinterns yoghurt eller nått. Sen packade vi om och åkte så långsamt mot landet igen. Åkte en sväng till Långvind  och en fin väg i allé. Sen åt vid Borka brygga. Gott...

Regn men gjorde inte ngt. Njöt av att ta det som det kom bara. Sen har vi rensat lite och jag har hittat en viloplats med getingar och flugor inkluderat😂🙈men tänker att en dag kanske det blir kanonbra iaf att ligga där i grönskan och njuta av blomsterprakten...och suset från träden.

Ja sommaren är inte slut, och återkommer med allt det andra en annan dag☺️ nu ska jag sova. Tjingeling från Kitteparken zoo. Zzzzzzzzzz

50 år

I torsdags avslutade Mojen jobblivet efter vad vi kom fram till 50 år av yrkesverksamma år. Jisses så länge tänkte jag. En hel del erfarenhet och kunskap som försvann där från yrkeslivet. Pensionär och ett nytt liv med nytt innehåll öppnar sig för honom. Tänker att det är ovant och märkligt att släppa sina rutiner efter alla år. 

Jag som tidvis varit arbetssökande och sjukskriven har ju kanske en annan erfarenhet ändå av just tid då man inte är yrkesverksam. Ingen erfarenhet av pensionering dock, men en längtan efter friheten att leva ett annat liv än äta sova och jobba dock. Den tiden kommer hoppas jag för mig också och tills dess får jag ta en dag i taget. Hade min kropp varit okej så hade det varit enklare.Glädjande nog är den inte dödligt sjuk som andras kroppar i min omgivning. Eller svårt sjuk.En viss försiktighet krävs ändå för att bygga en hållbar vardag med min kropp och knopp dock.

Mojen får också hitta sin vardag i vårt liv, en ny tid och förhoppningen är att han får många fina dagar i sin nya roll som pensionär.

En dag i taget😊 Tjingeling och ta hand om er!

Kyla

Ja livet rullar på, det har varit dop för lillsmulan och påsken har passerat med strålande sol. Vi var i stugan och badade på långfredagen med isen kvar i sjön. Mysigt att vila i värmen och titta ut. 

Sen blev det besök hos dottern där familjen lagade påskmiddag tillsammans, sonen med flickvän, döttrar med barn och makar, x-maken mes fru, ja en bonusfamilj i verklighet. Trevligt och gott umgänge hela dagen. Lördagen ägnades åt att bygga om duschen , inte vackert men praktiskt iaf...får kanske måla den röd...

Kvällen tillbringade vi på 60 årskalas hos vännen I med familj. Gott och trevligt. Ja nästa år är det min tur... märkligt nog...

Sen så var det dop på måndagen och mer familjetid. Mysigt. Hela dagen gick fort och bra, så vilade vi ut i solen på tisdagen och ingen av oss ville åka tillbaks hem då vi satt vid sjön och drack kaffe, skrattade och såg fåglarna leka i de öppna fåror som bildats i isen.

Sen kom kylan... brr så kallt det blev och snö mitt i allt... jag återvände till dottern på fredagskvällen och var hos dem till 1 maj. Mysigt och fick även gå på dop igen på söndagen..lilla V döptes. 

Hade ett par mysiga dagar med små skruttarna, tyvärr var en sjuk så träffade inte henne så mkt då... hoppas få ta igen det senare i sommar...

Ja så var det jobb igen... nya dagar.. nya tankar... hörs Tjingeling 

En längtan som aldrig tar slut

En längtan som aldrig tar slut är längtan efter barnen, närheten, samtalen och allt som gör livet till familjen. Att följa barnbarnen i deras vardag. Det är en stark längtan i hjärtat. Vet att livet styr på olika sätt och att det inte går ihop med den längtan så får acceptera den och välkomna att den finns 

Trevlig helg🐥

11 år och tre år idag

För 11 år sen bestämde vi oss för att det var vi. För tre år sen gjorde jag min gastric på samma dag. Liv dagen. En dag fylld av minnen för livet. 

Tankarna virvlar fritt i huvudet idag... läst om ME/CFS i boken osynligt sjuk som handlar om författaren Karin Alvtegens sjukdom... grät när jag läst den, för igenkänningsfaktorn var allt för stor... kryssade i alla symtom och visade dr i måndags och hon tittade, såg på mig och sa -stackars dej... jaha ja vad blev det sen. Inget. Pannkaka... ja det är som det är.. idag ser jag framåt med vetskapen om mina symptom och begränsningar. Trots det ska jag fira Livdagen idag... Tjingeling ❤️

Lite ledsen faktiskt

Känner mej lite ledsen faktiskt och utan ord. När jag såg x makens bild via sociala medier då sprutan med cellgifter gick in. Känns tragiskt att det går så fort nu. Hoppet finns att tiden ska stanna en stund för honom. Inte för min skull, utan för mina barn och barnbarn..vet ju hur tomt det blir en dag då kära försvinner allt för tidigt i ens liv. Första gången jag mötte cancerns framfart i min närhet var jag 14 år...Hon var 6 år...sen har det funnits fler under åren som gått. Har sett kampen på Onkologen då jag varit där och jobbat. Har sett flera fall som gått bra. Tyvärr ser framtiden inte så ljus ut för x maken. Där är tiden faktorn. Sorgligt.

På tisdag är det dags för syster.. operation av cancer 2...jag hoppas det ska bli bra. Önskar att vi får mer tid tillsammans nu när vi hittat varandra. 

Ja ibland blir man ordlös och sorgsen... livet är skört.

Tjingeling ❤️

Lilla du

Älskade lilla du...ännu ett år...stjärnorna lyser för dig även i kväll, var du än är..Inte glömd❤️..

Andrea Bocelli

☺Så var vi till Göteborg för att hälsa på Mojens kusiner. Hade längtat till helgen. Vi bokade biljetterna för ett år sen till Andrea Bocellis konsert. Så var ju en lång väntan.

Vi åkte tåg ner och det gick bra, skönt att bara sitta och sticka en sväng och ja lyckades rusa in oss i fel vagn...hahaha, men det gick bra att sitta på våra platser vi skulle ha när vi skulle åka hem.Tur nog. Jaja...nått tok ska det väl vara.

Vi kom ner till Göteborg lagom till två och så möttes vi av L och M som drog med oss till en mysig bar för lite häng. En häftig miljö. Drack en drink och sen fortsatte vi till Masthugget där de bodde och inkvarterades i en egen liten lägenhet brevid. Sen blev det middag, prat, skratt en rolig kväll.

Lördagen ägnades åt att åka till Lindome på garnshopping för M och mig. Häftigt ställe med många saker att kika på i Gamla Spinneriet. Inte bara garn utan annat också. Sen blev det vila och middag, och så lite barhäng innan konserten. Den var jättebra, lagom platser hade vi så vi såg bra och ja till och med L var lite impad tror jag...han visste inte så mkt utan han bara hängde på oss andra.....

Söndagen kom med blåst och regn, vi for ut till Marstrand och gick omkring där en stund och såg på fästningen där i blåsten. Sen fikade vi ute i regnet...haha..har man fika med ska man fika...sen blev det en lång vila...middag och mer skratt och prat. Ja en härlig helg...Tåget hem gick på måndagen och jag njöt av att vara ledig hela 4 dagar. Balsam att åka tåg, härliga skratt och trevligt sällskap ett par dagar. 


Så var det jobb och besked från mammografin om att allt såg bra ut! TACKSAM.... helgen som varit har också varit lugn och sansad...fast nu börjar jag bli sjuk igen..blääää. Jäkla förkylning som återkommer igen...trist...men nu väntar hemgång och vila...Tjingeling

Sol och kallt

Idag är solen åter i ett kyligt Dalarna. Vackert krispigt när jag halkar fram längs isiga gator på väg till Mammografin... klämma bröst är ingen lek men är oerhört tacksam över att möjligheten finns för koll... går därifrån med obehagskänslor i bröstet... just nu fick jag en känsla om att nått inte var ok då sköterskan bad att få ta ytterligare en bild.. jag hoppas min känsla var fel.. ber till högre makt om att det bara var fel känsla... tyvärr är det allt för ofta jag ignorerar att känna in det som kommer till mig så nu när jag på sistone vågat ta emot dem så känns det konstigt att inte vilja lyssna också. 

Samtidigt så behöver jag inte mer oro i mitt liv just nu...har haft känslor/ varsel jag fått bekräftat som jag trängt undan i rädslan av det jag upplevt... nå får försöka hitta en strategi att leva med mitt öppna ”sinne” och lära mig hantera känslorna som ploppar upp... nog om det..i morgon är det dags för underredet att få en koll... haha det kändes som hela jag ska besiktigas.. prover är också tagna förra veckan och i stort sett så var de också bra, vilket jag är tacksam över. 

Ja så lyssnar jag på John Lungviks vinnarlåt från mellon och blir rörd och glad så nu vandrar jag vidare med den glädjen i kroppen åter en dag i livet... Tjingeling och ta hand om er ni som kikar in... krama de ni älskar idag❤️

Stockholm igen

Så blev det en resa till Stockholm igen, 2 mars satte Mojen och jag mig på tåget för att gå på Fotografiska och se en fotoutställning..Kirsty Micells helt magiska foton. En sagovärld i sorg, som väckte många tankar kring foto och möjligheter att gestalta en sorg som varit djup och intransitiv. Om att släppa taget om någon som betytt mycket i hennes liv, som inspirerat henne till otroliga fotografier och kreationer.. tyvärr var det mkt folk och jag trivs inte i just det... nå vi såg även andra utställningar som absolut inte gav mig nått alls... ja kanske lite avsky inför en del foton av celebriteter i pikära situationer... ja nu var det inte kändisarna utan deras dubbelgångare. Men nä i te min smak... håller iof inte koll på kändis skvaller heller så är inte något som intresserar mig. Men summan var att det var en bra dag med mig och maken i storstaden och vi tänker återvända och göra andra saker så småningom när vi känner för det. Finns intressanta museer och sånt att turista på...tills vi hörs Tjingeling nu väntar jobb😊

8 mars

Så är det då internationella kvinnodagen igen. 8 mars är inte riktigt min lyckodag.. blev misshandlad och nersparkad just den dagen för många många år sen... minnet är kvar tyvärr.... men idag tänkte jag bara att allt skulle vara bra, så tänkte jag tills beskedet kom då jag var på väg hem. Min syster skulle in idag och göra en undersökning av tarmen..klart hon var orolig, hon har haft lungcancer.. och vi tänkte positiva tankar om att det skulle se bra ut. Men det gjorde det inte... det är en tumör där... i tjocktarmen så nu är det en väntan och behandling på gång... ledsamt, chockartat för alla involverade i systers liv. För mig som precis lärt känna henne efter alla år. Självklart hoppas jag att det går att bota men är också realist. Vi får se... en dag i taget.

Maken överraskade med middagen på bordet och vin i glaset vilket gjorde mig glad och tacksam efter det tråkiga meddelandet från syster... är oändligt tacksam för varje dag jag har med allt vad dagen kan föra med sig av både glädje och sorg... en dag i taget...var rädda om den...Tjingeling 

Stockholm

Så var det beslutet taget av oss båda barn att närvara vid pappas bouppteckning på tisdagen.Mest för att inte ha så mkt funderingar om vad som hände där utan bara närvara. Blev enkelt. Det var bara min halvsyster och jag där och fick underlaget oss tillhanda. Inget oväntat mer än att pappa inte ens ägde tallriken han åt på eller sängen han låg i. Han hade inget hem. Det tillhörde hans maka enligt äktenskapsförordet. Ja och resten gick till begravningen, de sparkapital som fanns. Inget kvar till någon arvinge. Det gjorde mig inte nått , för det viktiga har varit att veta vem han var. Och det vet jag nu. Jag vet också hur hans fru var, eller är. Tyvärr tyckte jag att allt var tragiskt med pappa och hans val. Men inget att lägga energi på mer, utan skönt att lägga den biten till handlingen nu. 

Jag har fått en fin kontakt med min halvsyster och vi hade en väldigt trevlig dag ihop. Skönt att ha någon som förstår lite av hur det varit för oss båda tror jag. Vi kommer fortsatt att ha kontakt för att vi båda vill.

I stora staden var det mycket som förändrats sen sist men ja, man lär sig nått varje dag tänkte jag då jag irrade omkring där 😁. Hemresan gick bra och sen flög veckan iväg. Kaos på jobbet, sjuka osv. Själv kände jag att hjärnan fortsätter att krångla på sitt vis och tröttheten är jobbigare. 

Har lagt ner vävningen också, hämtat mina saker. Ska lämna nyckeln tänkte jag med... glömsk som jag är hat jag glömt det... haha. 

Trist att bara orka jobba. Men ja accepterar det nu så får ta en dag i taget. Hushålla med aktivitet och vila en stund när jag kan. 

I morgon är en ny dag... Tjingeling 

Tid

I helgen som gick var jag ensam hemma, mojen gjorde sin årliga Sälenhelg med grabbarna.. tänkte åka norrut men då bilen blev upptagen valde jag att vara hemma. Ensam för att återfå en del kraft. Kraften har sinat lite senaste tiden så... det blev en bra helg. Läste lite intressanta böcker och är ofantligt tacksam för att iaf kunna läsa även om jag nu inte mindes allt.. hjärnan är liksom på semester fortfarande, långt borta men ändå där i bomullen. Insikten jag fick var rätt otrevlig men kanske också något jag faktiskt måste acceptera efter alla år.

Helt plötsligt förstod jag att varesig mamma eller pappa ville ha mej. Mamma valde att lämna mej till någon hon tyckte passade bättre som mamma till mig. Ja man kan se det på två sätt, ett är att välja se saken som att jag skulle få ett bättre liv utan henne, eller att hon inte ville vara kvar med mig för att hon inte orkade ha mig alls. Oavsett på vilket sätt man ser det så är ju verkligheten den att jag får acceptera att hon valde sin väg... precis som min pappa valde väg, att lämna mina halvsyskon för en ny familj, mig valde han ju också bort, ända tills han dog.. det enda som är kvar är den laglott jag har rätt till...59 år tog resan mej att landa i. Rätt bra att ha gjort det ändå. Att även kunna reflektera över hur jag själv gjort med mina barn.

Jag vet inte hur de ser på saken, jag ser det på ett sätt och säger ingen något vet man ju inte hur andra tänker och tycker. Jag kan ju tro helt rätt eller helt fel. Så tänker jag om både mamma och pappa, men jag kan ju inte fråga längre... alltså kanske man ska fråga medans man kan, och få reda ut det som man själv funderar på...

nå idag fick jag en fin present helt oväntat...och blev så glad över att få den en dag som denna... en skit torsdag...tack och lov får jag en ny dag i morgon... Tjingeling 

Tid för reflektion

Att vara hemma med sig själv är bra utifrån att få tid för reflektioner på hur kroppen beter sig. Ja inte lönt att grubbla tänkte kanske någon nu. Nä jag grubblar inte, jag utvecklas när jag får möjligheten att koppla ihop mig i själ och kropp. Grubbel är när man inte hittar lösningar och bara ältar iaf i min värld. Jag reflekterar mer på en fråga jag fick häromdagen. Vad ger mig energi?

På sista tiden har jag känt att allt som skulle ge energi har tagit så mycket energi att göra så det har inte fyllts på så mycket... kan kanske bero på allt runt mig som oförutsett hänt också som tagit hårdare än jag trodde. 

Mycket på jobbet har sugit energi på sistone, och kände för första gången att det inte var kul att gå till jobbet. Negativiteten gjorde mig stressad. Och att kunna välja arbetsuppgifter stressar mej märkligt nog. Det är för att jag för första gången känner mig sedd och lyssnad på av en chef som visar respekt inför faktumet att jag inte orkar. Det är så ovant att bli sedd och få möjligheten att välja. Mycket uppskattat av mig men svårhanterat. För jag är inte van att få välja, även om jag ofta valt så har det inte varit medvetet för min skull... utan för att jag följt ett beteende att passa in. Rätt skönt att upptäcka nya saker hos sig själv ändå.

Nu står jag i ett nytt läge i livet, jag har ett bra liv, älskar människorna jag har i det,men känner också att jag behöver mer tid för dom som inte finns med i vardagen. Och framförallt med mig själv mer. Att hinna vara jag där i allt vardagliga. Att möta ca 100 personer varje dag kräver egentid. För att ladda om så att man orkar möta både sig själv och andra. 

Kan förstå att det inte är enkelt att förstå situationen för de som inte har samma situation som jag... knappt att jag förstått den själv... men tror att bruset från omvärlden gör att vi alla behöver mer tid i bruset av vinden och tystnaden. Att ögonen behöver vila från mötet med bruset i sociala medier, tv och folkmassor. Att få en stund i egenreflektion och vila kropp och knopp..hitta det där ”lagoma” för att orka.

Nå det var min reflektion idag... nu ska jag vila en stund i kärlek till mig själv... en övning jag hittat och som var väl så jobbig att göra.. men också nyttig kände jag. Tjingeling 

Kroppen säger i från

Kyligt ute nu. Och jag ligger i sängen med en kropp som säger nejtack till mej just nu. Igår vaknade jag med halsont, hade svårt att svälja frukosten. Brukar gå över efter men inte i går, sen spydde jag upp den. Då bestämde jag att nu får jag bara vara hemma, trots allt ekonomiskt, besvär med FK och så vidare. Sov mkt under dagen och hade ont i kroppen täppt i näsan huvudvärk och frusen. Lite ospecifikt och jättetrött. Ingen feber idag och bättre i halsen men lite huvudvärk fortfarande. Så blir hemma idag med. Försöka att bara vara i lugn och ro och vila. Hitta balans igen. Känner mig inte deppig eller så utan bara slut och som jag skulle bli förkyld. Tog ju flunsasprutan före jul så det är kanske bara nån annan variant på förkylning som inte brutit ut som vanligt. Eller min kropps sätt att protestera mot allt som hänt senaste tiden....när jag var liten hade jag ju huvudvärk istället...frågan är bara hur ska jag göra för att komma ur det när det händer. Vill ju inte vara sjuk. Nä vill vara fylld av glädje och energi och frisk i kroppen och leva var dag så bra det går....tjingeling

En tung dag

Så var det dagen efter. Dagen efter pappas begravning. En märklig upplevelse med många känslor på en och samma gång. Vi var på plats dagen innan och bodde på ett bra hotell ett par hundra meter från kyrkan. Jag kände mig orolig inför mötet med människorna runt pappa men samtidigt spänd i förväntan över att få träffa min halvsyster för första gången. Vi hade bestämt att äta lunch efteråt då avskedet av pappa skulle bli i kyrkan. 

Vi var tidigt vid kyrkan och letade upp min halvbrors gravplats och tände ljus för honom och pappa innan ceremonin. Vi skulle inte följa med till graven utan det skulle man sköta utan alla besökande. 

Vi väntade ute och alla kom och vi hälsade på de som stannade hos oss, sen kom syster med sällskap och vi gick in tillsammans i kyrkan efter en lång varm kram... kändes plötsligt självklart bara att det var vi där och då. Kyrkan var nästintill fullsatt och vi hade inte mkt att välja på då vi fick platser långt bak, jag gick fram och letade blommorna vi beställt. 

Klockorna ringde in och tonerna av pianot ljöd av Elvis... hela ceremonin blev tung och sorgsen...minnena av det som varit eller inte varit grep mej hårt... orden prästen sa, orden om vad familjen betytt. Barnbarnens betydelse... kändes som en fars där jag satt långt bak och tänkte på min familj, vad jag eller min systers familj betytt i sammanhanget... nä det var bonusfamiljen som betydde allt för pappa. Inte vi, hans biologiska barn..eller barnbarn och barnbarnsbarn ... det gjorde helt plötsligt väldigt ont där... och sorgen drog som en stormvind över mig då jag sa farväl vid kistan.. minnet av då han lämnade mig den dagen jag fyllde 5... ja vi gör alla våra val... han valde också, precis som jag valde att vara där och säga farväl.

När vi var på väg ut såg jag att pappas svärdotter pratar med min syster som kommer och säger att vi helt plötsligt blir medbjudna till en sammankomst efteråt en bit därifrån?? Ja vad skulle jag svara på det? 

Ingen hade förvarnat om att det skulle bli något efteråt innan på något sätt.Till och med hade pappas fru sagt redan innan annonsen kom i dagstidningen att avskedet blev i kyrkan och då ”glömde ” man att säga till då?? Eller säger man som de sa, att de inte visste hur många som skulle komma? Nja .. det blev en väldigt tråkig situation och jag sa nej till att åka med...utan sa till min syster att vi skulle gå och äta som vi bestämt innan... sagt och gjort. Hennes son och svärdotter hängde med och det blev ett mycket fint avslut på en tung dag. 

Helt plötsligt kände jag mig  bitter över att bli behandlad så nonchalant. Strider mot allt jag själv gör mot omvärlden i liknande situationer där jag varit i mitt liv. Nå jag måste gå vidare iaf med mitt liv och nu vet jag vem pappa var, hur hans familj var/är... och jag vet vilka val alla gjort och jag gör mina utifrån vetskapen om vad som var betydelsefullt för dem.

Farsgubben har parkerat sin bil och jag reser visare i mitt liv, med vetskap att jag är den som väljer min väg tills vi kanske ses i himlen igen...

2018 revy

Ja nu är det åter igen dags att göra en årssammanställning av ett år som gått.


Det har hänt en hel del även detta år. Tänker tillbaks på året med både glädje och en del sorg. Mest glädje faktiskt ändå. Har varit så många fina saker som hänt, sånt som kan sammanfattas i en lättnad över att det är gjort, som stugans nya fönster. Panelen som är avriven och arbetet med att måla på de fina stockar jag hittat under den. Timmer som är hundra år och som funnits där länge...och förhoppningsvis får lite mer kärlek i sommar så de håller länge än.


Auktionen som var i sommar var både och. Saker efter mamma som jag släppt taget om, som hittat nya hem och som bidrog ekonomiskt till att få stugan i bättre form. Har ju lite svårt att släppa taget om det som finns med värde av nostalgi.... är något jag jobbar på för att frigöra mer utrymme både platsmässigt och känslomässigt. Det är tufft att rensa ut....känner det i kropp och själ då jag försöker ta beslut om saker som ska kastas, säljas, rensas och sparas eventuellt. Men det är något jag fortsätter att jobba på.


På familjesidan har det ju hänt saker under året. Lillsmulan A kom till oss i dec, så fin, så efterlängtad och så älskad. Allt gick bra, tack och lov till slut. Lilltroll har varit lite krasslig, men förhoppningen är att hon blir friskare under året som kommer då hon fått rör i öronen. Lillskrutt har varit förkyld en hel del hon med, men verkar rätt pigg ändå. Nu fick hon pass häromdagen...stort att åka bort till varmare breddgrader snart. Lillmyran har börjat på dagis, Lilltroll med.. Ja tiden går fort och jag saknar dem ofta. Bonusarna finns med, en har fyllt 40...ops hur gick det till...ett bonusbarnbarn 15!

Jag själv har fått kliva av karusellen heltid efter en turbulent vår. Är sjukskriven igen, men tänkte börja 100% i feb igen. Måste prova om det går. Annars vet jag inte.


Ja sen var det de tråkiga sakerna...pappa, kusinen, E som somnat in i feb,och tant E som vandrat till änglarnas äng i år. Ja  det finns mer som inte går att beskriva just nu. Men som finns med i året som gått.


Det har varit resor till Linkan, Västkusten och till landet, konserter och fina kvällar i ljum sommarvärme, bränder och snökaos...ett år av mycket...men nu blickar jag framåt mot 2019...
Tack för i år...2018...vi ses inte igen...Tjingeling