Om jag fick önska det som jag inte vågade

så fann jag inte svaret på det just då jag fick frågan. Efter lite reflektion kom jag på att det är: Att vara älskad för den man är, precis så här, som jag är och alltid varit. För ofta kan jag känna att jag inte varit det, utan att min kärlek varit villkorad till olika prestationer. Klara sig bra, vara duktig flicka, tyst och stilla, fast hela kroppen brann av iver och inspiration. Att stänga in det som är viktigt och känslofyllt för att inte förarga eller förhäva sig bland andra människor. Att leva i rädslan för att göra fel eller att bli lämnad, att finnas men inte få finnas, en komplicerad tillvaro, att vilja bli sedd och bekräftad utan vilkor även som vuxen. Att få vara barn på sina egna villkor, att ha gränser och normer att rätta sig efter det skapar tryggheten och förhoppningsvis glada och fria barn som också återspeglar detta i sina vuxna liv.

Nu är jag vuxen, och återspeglar fortfarande många av de saker som jag upplevde som barn, fast förnuftet säger att det är förgången tid, så finns känslorna kvar, de som automatiskt slår på och går i gamla hjulspår. Att kunna leva i den trygghet som jag befinner mej i idag, inte det som var förr. En värld som är så olik den jag varit van vid. Att vara älskad av någon villkorslöst precis som jag är. Det är ovant och helt underbart egentligen. Men för mig som levt mitt liv i nått annat, blir det en krock med känslor och tankar. Jag vänjer mej sakta vid att vara älskad för den jag är, precis nu och sen.

Jag tänker på all kärlek jag får från mina egna barn, fast jag kan känna att jag inte gett dom den grund jag ändå velat göra, så här i efterhand. Jag önskar att jag kunnat visa dem mer respekt och gett den kärlek som jag känner för dem. Oavsett hur eller vad de gör så älskar jag dem oändligt. Att jag har fått turen att få så underbara barn gör mej lycklig. Att få njuta av deras liv i mot och i medgång, med ett sunt avstånd som jag önskar är kort när de behöver mig för att bolla idéer eller bara höra min röst en stund.

Jag har även försökt att hålla hjärtat öppet för andra i mitt liv, även om jag oftast lämnat före någon lämnat mig, i alla relationer. Att ha tillit till att jag är älskad precis för den jag är. Inte för att jag gör något, och har många högtidsstunder att minnas, av små barnarmar som kramar en, vuxna som tar sig tiden att lyssna på mig ett par minuter för att förstå och se vem jag är. Jag gläds åt mina barn, andras barn, bonusbarn, bonusbarnbarnen, kompisars barn, glädjeskratt i livet, gråt och tandagnisslan, tårar och skratt blandat med stor kärlek där de får vara barnen, precis som de är, underbara, självklara små underverk som ska växa och bli stora självständiga vuxna.

Om jag ångrar nått så är det att jag inte orkade vara mer med mina barn på deras villkor, att se och bekräfta dem och kunde jag göra om den tiden, ja då hade jag gjort det...för vad är mer värt än barnen och tiden tillsammans med dem där man ser utvecklingen dag för dag. Men som sagt, man kan inte ångra nått man gjort, utan göra det bästa av nuet. Och ja, jag gör det bästa jag kan av den tiden...för det är den som är viktig nu, så fick jag önska nått jag inte vågade just nu, så vore  det just det...att vara här varje dag precis så som jag är i lycka och harmoni med de jag älskar!