"Mihmet Credo -"Jag tror på mig själv"

tisdag 2 mars 2010

Så underbart varmt

lyste solen på min morgonpromenad från sjukgymnasten...det är märkliga besök hos honom, bra besök, annorlunda besök, men det händer saker, bra saker....det var vi båda överens om, och han sa liksom många andra att så lämnad som jag blivit är utöver det vanliga...då pratade vi inte om kärlekar, utan om mina föräldrar som båda lämnat mig som barn, och hur det påverkat mitt liv och framförallt min kropp...

att kroppen och knoppen reagerat på olika sätt under åren är också normala företelser, och jag har under eftermiddagen reflekterat över om det är min kropps sätt att tala om att jag inte orkar genom att bli sjuk så fort jag slappnar av....för det var en märklig känsla som infann sig i kroppen då vi satt där och slappnade av...först började det som en värk i varje muskel, sen huvudvärk, endast en kort sekund, sen illamående, och en fläck kring hjärttrakten som visade att den fanns...och sen försvann huvudvärken och illamåendet, men kroppen sjönk ihop i en framåtlutande ställning....molvärkande och trött...

att få tillgång till sina kroppsliga "symptom" ser jag som en framgång, för jag är van att fortsätta i mitt vanliga tempo och ignorera det som dyker upp...en vanlig företelse om jag tittar mig omkring lite i mitt liv...dvs..jag är inte ensam om att "bortse" från mina skavanker....sen behöver man ju inte hela tiden fokusera på sjukdom, och elände som någon sa...ett gammalt mönster för att få uppmärksamhet kan det ju vara. Ett mönster för att få kärlek...och omvårdnad...den är komplex kroppens uttryck..

i mitt eget fall upptäckte jag förra veckan, att jag skäms när jag är sjuk...speciellt när jag inte kan gå till jobbet, eller måste vila...skam är det som infinner sig hos mig...skam att inte orka, att inte duga, att inte vara tillräcklig för mina egna krav, och min omgivnings förväntningar ( Åtminstone de förväntningar jag inbillar mig att den har) Tjejen som aldrig gjorde nog...eller idag, kvinnan som aldrig räcker till...Rent logiskt vet jag att det är inte alls så, utan jag räcker visst till, mer än väl i många sammanhang, men vetskap, acceptans, och känslan om att det är så är inte riktigt synkroniserade...

men det är ju positivt att jag faktiskt har förstått hur jag väljer iallafall, och det kan vara en stor hjälp för en förändring av beteendet, exempelvis när jag som förra veckan, drog mig bak och fram, upp och ner i tankarna om att jag skulle jobba i Sundsvall ett par dagar, samtidigt skulle jag fixa och greja med allt kring mammas lägenhet och så hade jag dessutom bihåleinflammation, och skulle nog vila....

jag ser hur absurt det är,speciellt när jag hör mej själv, och läser det jag skrivit om min planering förra veckan...

nå...det är bra att få reflektera över hur jag gör.... och att solen skiner gör mitt hjärta varmt...även om det är lite isande ute...

ha en fin kväll alla...

3 kommentarer:

Nina sa...

Känner igen mig i mycket av det du skriver... och att just känna en sorts skam att bli/vara sjuk. Som om det vore förbjudet...

Nä, det kan bara bli bättre för du kämpar minsann på. Ta det lite isigt så du inte springer in i väggen, Stumpan. Det är inte kul. Jag vet. Önskar ingen den erfarenheten. Räcker med att jag fick den.

Nu ska vi fokusera på annat... lätt att säga men inte alltid lätt att göra. Lagom är ett bra ord, har jag lärt mig. Det svenska lagom. Så ska vi bli. Och vi är så bra, och bäst ändå.

Ha det gott! Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!

Vida sa...

Verkligen bra inlägg Di.

Den resan du gör nu där kropp, själ och psyke kopplas samman är så oerhört intressant och jag känner verkligen att de insikter du tar med dig nu är fantastiska.

Ha en härlig kväll.

kramar från mig

Maria sa...

Känner igen det med att skämmas. Sorgligt egentligen att man sätter sådana etiketter på sig själv så fort man inte kan prestera max.