Ro ro till ro

Att ro utan åror handlar om att ha ALS och tyvärr är det också något jag följer på nära håll just nu

och har sett dokumentären idag om Ulla-Carin Lindquist och hennes tankar kring sin sjukdom.

Självklart funderar jag också på hur det känns att leva med sjukdommen och hur jag kan hjälpa på ett bra sätt, om jag behövs till min kollega, eller om jag inte alls behövs, gör det skillnad eller gör jag ingen skillnad att jag finns där....

Att vara kollega med ALS är att stå på distans och se någon man respekterar, tycker om och värdesätter sakta försvinna från oss, utan en möjlighet att nå fram med det man känner och vill för jag måste fortsätta visa samma respekt för sjukdommen och människan som bär den som förr...om inte mer än förr....

Det är tungt att tänka hur framtiden blir och den dikt jag alltid tänker på när hon passerar mina tankar är en dikt jag satt upp på jobbet och för mig är det precis så som hon är...

Det blir vackert där du går,

marken, stigen, stranden som du följer,

allt tycks ljusna, glädjas,

allt som ser dig.

Kan väl jorden glädjas

för att någon stiger på den,

trampar på den,

en som den älskar?

Fråga inte mig. Jag ser blott skenet,

hur det dröjer kring dig,

svävar över marken,

som om jorden log.

 

Stig på den, som gläds att se dig lycklig.

Blott inte hårt,

som om du visste att du var älskad

 -Pär Lagerkvist