Ser du månen där du är i kväll?
”Någonstans så är det natt just nu. Någonstans så är det dag
Håller andan när jag tittar ut, och minns all tid som va'.
Varje gata bär på nåt. Även när du är långt bort
Tänd ett ljus och lys upp natten, för allt vi inte sagt än”
Precis så var känslan i natt när jag klev upp och tog bilden på landet. Ljuset var magiskt och ja känslan var att vi inte sagt det vi velat. Men kanske mest jag? Jag vet inte. Sa vi ngt tillfälle till Mojen att det kändes som du ville prata med mig, och han erbjöd mig att bjuda in er till stugan.
Det gjorde jag aldrig och ja vet inte om det förändrat något. Får aldrig veta det heller. Det enda jag vet är att du tyckte det var jobbigt att träffa mig, varför vet jag inte och svaret får jag kanske eller inte. Det är blandade känslor just nu, mest för att man blir påmind om att livet inte är evigt och att jag alltid tyckt att avsked är jobbiga. Att bli kvarlämnad utan avsked som lämnar frågor som aldrig får svar sen mamma dog. Märkligt att känslan är kvar efter så många år.
Sorgen rivs upp när någon dör, sorgen efter de som lämnat för tidigt. De som du dansar vidare med nu, vet att du har ett gott sällskap som mötte dig på din sista färd. Barnens sorg och saknad kan jag inte bära åt dem. Den kan jag bara dela och delta i idag. Det är sorgligt att du lämnar så stor saknad bland de dina och fint att det finns så många fina minnen hos oss alla ändå. Du var allas P och kämpade gott till slutet. Vila i frid från allt och låt solen skina på oss idag då vi går in för att ta vårt sista farväl av dig, vi behöver det. Ta hand om T och alla där du är tills vi ses igen💔.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar