Kommer på mig

Med saker. Som igår, satt i bilen på väg med saker till sjukan. Började fundera på att åka förbi en fd kollega med blommor...så hejdar jag mig. Men varför då tänker jag? Skulle hon göra lika för mig? Näe. Konstaterar att INGEN har hört av sig någonsin med uppmuntran. Så inser att ja jag har inga som gör det i mitt liv. Inga kompisar som hör av sig och vill ses. Inte i verkliga livet. Endast en person finns där ibland på nära håll. Och ja det är svårt att få och ha vänner när man inte orkar med alltid. Visst, fb grupper som träffas och stickar osv har jag inbjudan till men aldrig mäktat med att åka på. Trivs inte på krogen eller sitta och dricka vin osv med folk en hel kväll osv...Känner mig lite som Lars Lerin beskriver sig själv. Ensamvarg fast ändå inte.Ja märkligt är det att jag bryr mej så om andra med alltid är är ensam. 

Fick ett samtal från en väninna igår och när hon avslutar med att säga du kan väl höra av dig något. Jo visst tänker jag när jag orkar lyssna på dig en timme så ringer jag... För det är ingen dialog i samtalen det är en monolog. Hon frågade om jag var bättre. En sekund senare pratade hon om sitt igen. Alltså hon vill inte veta. Nå det är som det är och det är en ny dag i morgon ... Tjingeling