Det är inte kul längre

När ens mamma hotar att ta sitt liv, speciellt inte när det varit precis det man upplevt en gång i sitt liv. Att min mamma nr två nu är så gammal att hon snart kommer att försvinna är tillräckligt jobbigt. Att hon dessutom för andra gången på kort tid säger samma sak igen blir för mycket. Tyvärr är jag inte i balans för att vara pedagogisk och ta det på ett bra sätt, fast jag vet att det är sjukdom som gör att det är så här. 

Mamma undrade vad vi skulle äta till mat...och då hade vi precis ätit pizza för en stund sen. Då inser jag hur illa det är med henne. Demensen har slagit till med stormfart. Hon mindes inte vad vi ätit till lunch och fikat heller. Känner igen allt från svärmor...

Hon blir sämre och sämre vilket hon inser men ändå inte visar mot de som träffar eller pratar med i telefon. Så när jag ifrågasätter hotar hon och ja det har jag mycket svårt att hantera. 

Det känns hopplöst... Hur det än blir vill man bara hennes bästa och det räcker inte...inte i hennes värld nu...där har sjukdomen flyttat in och med den visar sig sorgen, egoismen och rädslan...för det man inte kan stoppa..ålderdom och slutet av livet.