jul och kanske är det därför min ångest ökar, eller så beror det på min prestationsångest. Ångesten över att måsta prestera på många plan. Att jag fyllt i alla papper inför besöket i Särna igen.
Att inte allt fungerar som jag vill att det ska göra, ångest över att jag misslyckas med det jag ska göra, vilket gör att jag naturligtvis skiter i mig själv, alltid...för det är enklast. Att stå tillbaks i mina egna behov av att sköta om mig och ta hänsyn till mig själv. Jag väljer alltid att följa andras vägar istället för att inte lyssna på vad jag själv vill. Jag vill inte göra andra ledsna, eller hamna i konflikter. Få en känsla av att jag gjort fel. Nu har jag ju ett eget ansvar att inte tolka tystnad på det sättet att jag gjort fel, men det sitter långt inne i ryggmärgen. Tystnaden av missnöje och irritation som ligger kvar i luften något som jag sen liten levt med. Något som jag levt med som vuxen. Men jag väljer det som är vant och hemtamt, det tar tid att lära "gamla hundar" att sitta....
Förändringsarbete tar tid och kraft....och ibland orkar jag inte, därför får man ta en sak i taget. Nu ska jag äntligen gå ner med mina bilder, för nu har jag bestämt vilka som ska upp :)
Sen ska jag se det som jag gör bra istället för att fokusera på det som inte fungerar. Någon sa, laga inte om det inte är trasigt, och då tänkte jag...slå inte sönder nått som är helt...
Tjingeling
1 kommentar:
Det är inte lätt att vara människa, minsann. Fast vem har sagt att man ska vara perfekt... och dessutom, vem bestämmer vad som är perfekt och riktigt. Det kan man bara göra själv. Utifrån sin egen horisont. För din horisont är inte lika alla andras. Äntligen har jag lärt mig det. Fast jag också halkar fel ibland.
Tystnad av missnöje och irritation känner jag till. Det är förödande för ens eget själv, speciellt om det följt en länge genom livet.
Men... gamla hundar kan visst lära sig sitta. Så.. heja på Di!
Skicka en kommentar