En stund av lycka

Landade hemma på natten mot tisdag och har haft en fantastisk avkopplande vecka. Soligt och lagom varmt. Badade i havet och gick så mkt att foten gav upp...doktorn sa att jag skulle gå en mil om dagen så... nu vet jag att det får jag ta med en nypa salt iaf om jag går i sand utan skor... nå foten har vilat ett par dagar nu och gör mindre ont och ska kolla med sjukgymnasten i morgon hur jag går vidare med träningen. 

Igår var det terapisamtal igen. Skönt att få dem tycker jag. Livet har förändrats så mycket för mig sista åren och har kommit fram till att jag hittat igen den jag är och vill vara... konstigt att bli det så sent i livet men så skönt att inse det också 😊. Lite sorgligt att jag låtit så mycket i mitt liv förstöras pga saker jag utsatts för, men det är skönt att vända sig om och se allt som har passerat och veta att jag aldrig behöver vara med om det igen! 

Att jag faktiskt har en möjlighet att själv styra mitt liv efter allt som varit.. och få släppa sorgeoket och inse att det inte var mitt val utan något dom la på mig som barn. Därför bestämde jag mig för att inte börja med medicinerna nu heller. Jag vill bara vara närvarandes i mina känslor oavsett vad det är för några. Och lära mej hantera mitt liv själv. Det finns inget trots i den känslan bara en vilja att hantera sitt eget liv. En vuxen känsla😊

Så idag ringde sonen. Blir så lycklig av att han vuxit upp till en fin man. Är så stolt och lycklig för hans skull. Vi pratade länge och ja det var så mysigt.  

Igår var också första dagen på länge som  en lycka och harmoni infann sig inför julen och en glädje över att känna inspirationen återkomma. Semestern har gjort sitt till att släppa allt och bara vara. Men kanske är det också allt sammantaget som börjar ge resultat. Jag har sökt ett jobb under hösten, men fick också beskedet om att det gått till annan sökande under veckan som var. 

Väntat kanske men känslan är att ja okej, synd men bäst som sker. Vet inte riktigt än vad jag kommer att få göra, men det är också inte något jag stressas över längre. 56 år och har insett att tyvärr, ålder är ett problem i jobbsökandet men då är det så. Just nu tar jag hand om mig,sen får jag se vad som dyker upp. Livet är iaf oavsett...tänker inte stressa upp mig eller nedvärdera mej själv för det. Det får andra göra om de vill. Jag har slutat med det. Punkt slut, som mamma skulle sagt. 

Nu skiner solen och jag tar tag i en ny dag med lite mer energi igen...Tjingeling