Himmelsdans och orden tystnade

 

Jag har inte orkat blogga på ett tag, tiden liksom bara försvann...i ett töcken av sommarens sista semesterdagar. Nu har jag åter igen börjat jobba och första arbetsdagen fyllde jag 52 år, och livet kändes precis som dagen före

 

Sommaren har varit fantastiskt vacker på många sätt, och jag önskar min hjärna hade följt med och vilat för att orka vardagen men icke...varje dag är en tuff kamp mot den hjärndimma som jag har upplevt blivit värre under senaste halvåret och jag väntar med iver på att min hjälp snart kommer...för annars drunknar orden i tystnaden....

 

ja det är så det känns...tomhet, vilsenhet och stor sorgsenhet

 

dock fladdrar balettklänningarna i sommarvinden under Peace & Love lika lätt som mitt minne idag gör...men egentligen gör det kanske inte så mycket att mitt minne fladdrar som de där klänningarna uppe i det blå

 

för dimmiga dagar är vackra dom oxå...liksom mina dagar är..

 

en dag i taget, ett steg framåt, och tre tillbaks...är en livsvals just nu..

men

en dag

då dansar jag frammåt igen!