Ute är det ett grått stråk över vackra kullar

Regngrått dis ligger över min gamla hemstad. Sitter i soffan med en kaffe i handen och registrerar ljuden omkring mig. Vilsenheten jag kände igår är borta, lugnet har lagt sig i kroppen. Ser träden på avstånd lysa svarta med sina grenar. Lite mäktiga trots sin nakenhet. Starka och stadiga i vinden. Lite som jag. Vajar lite emellanåt men står rätt stadigt även om blåsten är hård.

I fredags hade vi en dag med jobbet, trevlig och lärorik. Föreläsning av en coach, jaget och laget. Många intressanta tankar och skratt där. Vem är jag i laget? På jobbet, hemma, på fritiden och i livet i stort?

Och framförallt vilka värderingar styr mitt känslocentrum i olika situationer, vad är det som drar igång mina automatiska beteenden. Det tyckte jag var tänkvärt. 

Läste också en artikel i morse om ensamhet. Såhär inför jul är det många som kan känna en ensamhet fast man har många människor omkring sig. Eller har man inga alls omkring sig. Som coachen sa, och en annan jag känner, vad är viktigt på riktigt ? Att få vara en del i en flock oavsett vad flocken består av är viktigt sen stenåldern och något som styr oss utan att vi ens vet det. Vi behöver andra för att överleva, vi klarar inte oss helt ensamma även om vi tror det, men vi behöver vara ensamma emellanåt för att hinna ikapp oss själva. 

Just så är det idag, inte tänkt ensamhet hamnade jag i. Eller ja, ensam på ett sätt jag inte förväntat mej,snarare. Men väldigt skön för att helt plötsligt kan jag bara vara, inte prestera, inte förväntas göra något, utan ovant bara göra det jag vill just nu. Så sov tills jag vaknade, åt frukost i lugn och ro, duschade,kokade kaffe, läste och lyssnade på livet en stund. Är på semester, och på semestern ska man ju göra mkt eller hur... nä jag är inte hemma så då kan jag inte städa, fixa och fara omkring. Läser ikapp lite och njuter en stund....i ensamheten som kändes väldigt skön helt plötsligt. Vilotid för hjärnan....

Tjingeling på er...