Så var det slut

I går somnade han in. Han dom kallar pappa, han som var min far i biologin men inte fanns där. Han som inte tog chansen att lära känna mina barn och barnbarn, eller sin dotter som sökt honom under alla år. Bitter? Nej inte alls, jag har förlåtit honom det. Vi gör valen vi själva är tillfreds med och vi dör med dom. Det han lämnat kvar är en märklig sorg och ett tomrum av en längtan som tagit slut. Nu infinner sig ett avslut och jag kan släppa taget på alla svar jag inte får efter alla år.

Vad är det för sorg? Ja ärligt nog vet jag inte... livet för mig är detsamma som förr, det fortsätter utan honom, skillnaden är att nu behöver jag aldrig hoppas mer, inte förvänta mig att han kommer eller att han hör av sig när jag fyller år. Nu kan jag bara minnas de få gånger han överraskade mig med just det, och kramen jag fick sista gången vi sågs. Ja livet är värdefullt och ska levas här och nu. Minnen som är goda kan man spara, resten får vara. En dag i taget leder också framåt...även om jag känner mig tom och sorgsen just nu...