Så var det dagen efter. Dagen efter pappas begravning. En märklig upplevelse med många känslor på en och samma gång. Vi var på plats dagen innan och bodde på ett bra hotell ett par hundra meter från kyrkan. Jag kände mig orolig inför mötet med människorna runt pappa men samtidigt spänd i förväntan över att få träffa min halvsyster för första gången. Vi hade bestämt att äta lunch efteråt då avskedet av pappa skulle bli i kyrkan.
Vi var tidigt vid kyrkan och letade upp min halvbrors gravplats och tände ljus för honom och pappa innan ceremonin. Vi skulle inte följa med till graven utan det skulle man sköta utan alla besökande.
Vi väntade ute och alla kom och vi hälsade på de som stannade hos oss, sen kom syster med sällskap och vi gick in tillsammans i kyrkan efter en lång varm kram... kändes plötsligt självklart bara att det var vi där och då. Kyrkan var nästintill fullsatt och vi hade inte mkt att välja på då vi fick platser långt bak, jag gick fram och letade blommorna vi beställt.
Klockorna ringde in och tonerna av pianot ljöd av Elvis... hela ceremonin blev tung och sorgsen...minnena av det som varit eller inte varit grep mej hårt... orden prästen sa, orden om vad familjen betytt. Barnbarnens betydelse... kändes som en fars där jag satt långt bak och tänkte på min familj, vad jag eller min systers familj betytt i sammanhanget... nä det var bonusfamiljen som betydde allt för pappa. Inte vi, hans biologiska barn..eller barnbarn och barnbarnsbarn ... det gjorde helt plötsligt väldigt ont där... och sorgen drog som en stormvind över mig då jag sa farväl vid kistan.. minnet av då han lämnade mig den dagen jag fyllde 5... ja vi gör alla våra val... han valde också, precis som jag valde att vara där och säga farväl.
När vi var på väg ut såg jag att pappas svärdotter pratar med min syster som kommer och säger att vi helt plötsligt blir medbjudna till en sammankomst efteråt en bit därifrån?? Ja vad skulle jag svara på det?
Ingen hade förvarnat om att det skulle bli något efteråt innan på något sätt.Till och med hade pappas fru sagt redan innan annonsen kom i dagstidningen att avskedet blev i kyrkan och då ”glömde ” man att säga till då?? Eller säger man som de sa, att de inte visste hur många som skulle komma? Nja .. det blev en väldigt tråkig situation och jag sa nej till att åka med...utan sa till min syster att vi skulle gå och äta som vi bestämt innan... sagt och gjort. Hennes son och svärdotter hängde med och det blev ett mycket fint avslut på en tung dag.
Helt plötsligt kände jag mig bitter över att bli behandlad så nonchalant. Strider mot allt jag själv gör mot omvärlden i liknande situationer där jag varit i mitt liv. Nå jag måste gå vidare iaf med mitt liv och nu vet jag vem pappa var, hur hans familj var/är... och jag vet vilka val alla gjort och jag gör mina utifrån vetskapen om vad som var betydelsefullt för dem.
Farsgubben har parkerat sin bil och jag reser visare i mitt liv, med vetskap att jag är den som väljer min väg tills vi kanske ses i himlen igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar