Saknad

Nu vet jag vad mamma pratade om när hon kände att hon var i vägen. Känslan av att vara där men ändå inte önskvärd. Tänker att det var hennes känsla men ändå någonstans mitt uppförande mot henne. Jag bekräftade henne många gånger genom att alltid finnas där om hon behövde mig, men förstår att hon saknade inbjudan att få vara önskvärd just vid vissa tider. Att jag aldrig ringde henne under senare år och bara bad henne komma och hälsa på för att jag saknade henne eller ringde henne bara för att jag saknat hennes röst. 

Relationer är komplicerat och tänker på mina egna relationer idag. Det är så enkelt att skicka små Snapchat eller mess via tfn idag så man glömmer bort hur det är att se varandra i ett samtal idag. När man möts blir det krystat utifrån att man aldrig pratar längre . Samtalen glöms bort. De där som bekräftat att just du eller jag är sedd och önskvärd. 

Att dessa tankar dyker upp nu är inte alls märkligt. Förra veckan då min kollega slutade blev det tydligt. Hon var i samma ålder som mina barn och vi hade många djupa samtal om livet och hur hon umgicks med sina föräldrar. Insåg hur olika våra liv var i våra nära relationer. Hon frågade mig hur det kändes med bonusbarn och bonusbarnbarn. Om det var skillnad på känslorna för dom mm. 

Svår fråga kände jag. Älskar och respekterar alla på olika sätt. Längtan är olika. Längtan till mina barn och barnbarn är svår, mest pga avståndet både fysiskt och psykiskt. Relationen blir inte så naturlig när konakten är sporadisk.Inte för att jag inte vill ha en närmare relation till dem men det räcker inte med att jag vill, de måste också vilja ha det. Jag kan inte och vill inte tvinga mig på deras liv. Dom måste vilja dela det med mig. Dela sin vardag med mig. 

Jag delade min vardag med mamma under alla år och vet att det fanns synpunkter på att vi hade en allt för nära relation, men jag saknar den... många gånger. Vänner i all ära men mamma var annat.

Så förra veckan då svärsonen ringde videosamtal för att prata om nya bilen blev jag så otroligt glad. För att få se barnbarnen via video, bli bekräftad som mormor en liten stund. Löjligt att bli så glad för så lite? Ja kanske det men varje liten video, mess, bild gör vardagen lite roligare...visst... jag kan också ringa men känslan av att jag stör finns där... rätt eller fel? Ja det är min känsla så länge.

Relationen med bonusarna är enklare, de bjussar in oss i sina liv naturligt. De ringer och hälsar på, sporadiskt och ofta vilket är naturligt då vi bor nära men de kan aldrig ersätta mina barn och barnbarn. De båda är en del av mitt liv men på olika sätt. Nå... livet går vidare och idag är det måndag igen... jobbet väntar... ta hand om er och vänta inte på att bjuda in de som betyder allt i era liv.. en dag är det försent. Tjingeling !!