Att ha tillit

Till att allt löser sig är ngt jag måste arbeta med när panikångest attacken rusar in i mitt huvud. Igår kände jag det för att jag har inte koll på livet och då händer just det... gamla spår radar upp sig på led och vill att jag ska åka med... kämpade förtvivlat i att inte hamna där igår men jodå, tåget rusade fram i huvudet innan jag han dra i nödbromsen...

Kändes som om jag varit på den här stationen förr i samma vagn. Ja vad var det nu som drog igång allt??

Viruset som gav mej andningssvårigheter i form av astma påslag var nr 1. Sen dök det upp div annat... däremellan...Sköterske besök och mediciner och vila kroppen... ringa jobbet... prata med chefen igen, få panik över att nu får jag gå hem sista okt...finns andra som kan ta min plats. Ja är det katastrof då? Just då kändes det så. Ledsen för att vara sjuk, inte kunna känna trygghet i vad morgondagen ska erbjuda... katastrof tankarna är igång FAST ingen sagt att jag ska gå hem...ännu...så jag planerar för eventuellt hela tiden. Fel av mig! Men så jävla lätt att hamna där...så många rädslor som knackar på min dörr igen. 

Ånger som inte har någon plats just nu eftersom det är bara att acceptera läget säger Mojen... ja kändes bara så tungt igår och får försöka komma ut ur vagnen och tåget på plattformen igen...mina rädslor styr dagen fast jag har det väldigt bra i dagsläget och bör absolut kunna vila i trygghet... Men jag blir besviken över  att mina planer inte alltid stämmer och är mest rädd att göra andra besvikna 😕ett gammalt mönster om att göra rätt för sig och vara andra till lags...som jag absolut förstår och inte hinner bromsa då det kommer...

För egentligen är det viktigaste i livet att ha varandra i dagen och göra det bästa av den...ska ta med mig den känslan och falla tillbaka i den när ångesten rusar in...ta hand om er...Tjingeling