Själv känner jag mig bara lat, men däri ligger något som jag bär med mig... sen längesen. Och börjar sakta och sorgesamt förstå att har man pressat det bästa man har för mycket så släcker den sakta ner allt som gör att man orkar... om man inte tar hand om den bit som finns kvar så tynar den kapaciteten också bort.
Sorgligt ja oerhört. Pengarna eller livet... ja när man når vägs ände så vet man... men kanske inte hur lösningen ser ut än...men efter 10 år så kan det vara dags att fundera på det...för i ingenmanslandet är inte där jag vill vara men det är där kroppen och knoppen befinner sig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar