ytterligare Lasarett besök

denna gång snabbt in för att sova i sömnlabbet i Avesta. Skönt att få komma dit på en återbudstid snabbt och effektivt efter ett halvårs väntan....vill ju veta om min medicin fungerat eller om det är mina snarkningar som gör att jag alltid är så trött fortfarande. Så...i morse kom svaret. Doktorn var väldigt vänlig och en av landets bästa läkare i sitt område. Han förklarade och vi gick igenom min sömn 10 min i taget....ja sömn och sömn...synd att kalla natten för sömn...drömde en kort stund kl 4...och somnade djupt mellan 5 och 6 på morgonen...vilket är uruselt för min återhämtning.Dvs...natten splittrades upp i ytlig sömn...mina ben höll sig lugna men min hjärna signalerade VAKNA upp eftersom jag slutade andas...med jämna mellanrum fram åt natten...syrebristen i kroppen var tydlig och ja...tack och lov...jag inbillade mig inte att jag inte sov som jag skulle och inte hade jag "bara" ångest heller som en doktor trodde...utan jag andas faktiskt inte under de sek hjärnan kopplar in sitt alarm för att väcka mej. Nu är det ju en vanlig orsak bland trötta människor idag, sömnapné. Och det finns hjälp...tack och lov...inte kul men ett måste.Doktorn tittade mig djupt i ögonen och sa att du är fantastisk som orkat kämpa så med den tröttheten.

Jag fick också förklarat att det kommer bli bättre i alla avseende bara jag får lite hjälp med andningen. Tydligen kunde vissa RLS patienter utveckla detta och varför vet man inte. Mina ben höll sig i schack, de väckte mig inte som förr, vilket är bra och ett tecken på att medicinen funkade. Vikten? Ja det går inte att gå ner när man inte får sömn sa doktorn, troligtvis kommer det också att ge sig när jag blir piggare och orkar mer igen.Tårarna kom utanför Hedemora...lättnaden över att jag kan bli bättre, att min suddiga hjärna kommer att bli klarare...inte på en gång över en natt men så småningom kan min utmattning bli bra.. och det är hoppfullt och skört. Att kunna vara som förr det blir jag aldrig men kanske nästan iaf :0)

Är ofantligt glad över att jag orkat kämpa för att få utredningen så långt som jag fick...och att min lilla yra doktor på vårdcentralen är lättnavigerad ;0) trots allt och lyssnar på mig och att jag inte nedslås av att vissa doktorer inte lyssnat....

i morgon är det dags för att dra norrut, om maken kommer hem i någorlunda skick...annars åker jag väl själv ;) Tjingeling