Längtan

Mojen blev kidnappad i går av sina kompisar...och hamnade i Edinburgh. Det blev Skottland trots allt för honom på 60 årsresa. Han har det bra och är så glad för hans skull..men saknar honom väldigt mycket. Vi har knappt setts innan han drog...så tur är väl det att jag saknar honom. 

Är hos mamma just nu. Jag vet att jag ska vara glad åt att hon finns men känner mej bara irriterad just nu på henne. Det är ångest att vara här och se hur livet förfaller och hennes ovilja till att ta in hjälp utifrån. Det stressar mig för allt hamnar på mina axlar. Mina önskemål blir inte prio ett utan hennes ego går först.Att hon ska flytta till en servicelägenhet bad hon mej aldrig mer att nämna idag för att hon blir så ledsen, jo jag förstår men om man inte kan klara sig utan hjälp är det ett problem. Det gör mig ledsen att det är så här. Orkar snart inte med mer och då blir hon helt enkelt tvungen att ta annan hjälp. Det värsta av allt är att hur mycket jag än gör för att hon ska ha det bra så är det ändå fel och inte tillräckligt. Skuld och bitterhet är vad som blir kvar inte kärlek och glädje. Det blir tungt att åka hit.

Idag blev allt kaos och tänkte åka härifrån. Men som vanligt låter jag mitt dåliga samvete styra mig och frågar mej hur mycket skit jag ska behöva ta? 

Imorgon är en ny dag och snart är den här helgen över. Trist att känna så men just i nuet är det inte kul att vara här. Jag hoppas att jag kan känna glädje igen över att jag har mamma kvar men just nu är den glädjen väldigt avlägsen.