Våren slår til

Och påsken har farit förbi. Vi tog det lugnt på skärtorsdagen och åkte till landet på fredagen. Trafiken var rätt ok och det kändes skönt att få till stugan inför säsongen. Skulle sätta in vattnet, vilket inte gick särskilt bra...en slang läckte rejält så vad gör man då? Ringer en vän som hjälper oss...jodå C fixade det åt oss och även om det blev en tillfällig lösning fick vi in vattnet! Vi blev också bjudna på en trevlig kväll hemma hos Syster Yster och C och promenerade hem till stjärnorna i den mörka vårnatten. Helt magiskt...

 Bäverfamiljen har sorg...någon smällde av ett ekande skott under kvällspromenaden tidigare under kvällen. Det är ett måste men inte speciellt kul...

Lördagen var intensiv hos mamma med påsklunch och nästan alla barn och så lille W som kom på besök och vann våra hjärtan..han är gudson till svärsonen och dottern . Han tillbringade ett par dagar med dem och fick följa med till mamma. Var totalt slut när vi åkte hem...blev mkt med disk mat och fixande...sen åt vi middag med I och innan tog jag tag i friggan för att göra plats för soffan vi ska hämta i Svall...för inför detta behövdes en säng tas ut och en bäddsoffa in i friggan ist. Behöver ju sovplatser för alla våra barn och dras familjer. Kvällen avslutades med tv efter trassel med mottagningen som vanligt....tack för den dåliga mottagningen Terracom...

Söndagen tillbringades i Sundsvall hos dottern som avlagt sin magister examen.God mat och många människor och fick en stund med sonen också. När vi kom hem gick jag ut och rev i rabatterna...behövde en stund för mig själv för i mitt inre var det en känslostorm av blandade känslor...var både ledsen och arg. Vissa dagar är tunga...både psykiskt och fysiskt och när kroppen inte vill blir allt ännu mer jobbigt.

Måndagen var strålande och vi åt årets första frukost vid sjön...så fint och harmoniskt..typiskt landet att alltid visa sin bästa sida då vi ska åka...

Tisdagen spenderade jag med H vi pärlade, åt lunch och hade det allmänt mysigt...lillasyster blev lite putt...men hon får komma själv en annan dag...

onsdagen ägnades åt jobbsökeriet och det är tufft och tungt...speciellt när man hör om folk som får jobb hur lätt som helst...det tär på mig tyvärr. Jag krymper dag för dag och det kräver oerhörd styrka att orka var dag nu.Men gör det jag kan för att förändra situationen...


Och nu ska jag väva en stund.....tjingeling

Du gör mig lycklig

Du gör mig lycklig

bara med ditt leende
bara med din blick
bara med din röst
bara för att du är du

Du gör mig lycklig

bara för att du lyssnar
bara för att du skrattar
bara för du glädjer mig
bara för du finns
bara för att du är du

Du gör mig lycklig

Di 2008

Hur är det?

Frågan från vännen kom då hon klev in i bilen...jag svarade sanningsenligt och hon lyssnade. Det var tufft men skönt att hon lyssnade och inte gjorde som alla andra...säger att det löser sig. Det vet jag också men hur och när?

Nåväl vi hämtade de andra och resan upp till Särna gick fort och smärtfritt. Många tankar under gårdagen, mycket prat, och mycket lyssnande och idag har vi olösta funderingar att fortsätta med. Vaknade flera ggr i natt och pigg halv sex...onödigt utifrån vår test och vägning på morgonen som gör att vi kan sova till nu i princip. Igår hade vi avslappning, blodtryckskoll, vattengympa och allt känns i den ledbrutna kroppen idag. Kvällens arbete har surrat runt i knoppen i natt...mentalt är det skit tufft att fundera på hur och vad man säger men också om hur jag tänker i situationer jag vill ändra mitt beteende till något bättre. Det är inte alls självklart alla gånger.

Det är ju lätt att tänka att jag inte får jobb pga det, eller det eller det...och bli deppig för att jag inte har ett jobb att gå till. Inga arbetskollegor att prata med och få inspiration av till stordåd, inget att känna ett meningsfullt sammanhang med och vara till värde i. Då måste man leta de större sakerna att finna mening i istället. Fylla tomrummet som uppstår och acceptera sorgen i det som sker. Jag är inte värdelös och sysslolös. Jag är arbetsökande med hopp om att någon ska inse mitt värde i sin organisation och ge mig möjlighet att hjälpa dem att nå nya mål. Att få möjligheten till att vara en värdefull pusselbit hos dem som kollega och arbetstagare. Kanske en utopi, men en önskan iallafall om att det sker inom en snar framtid.

Nu är det dags för en ny dag...nya tankar och tänker...det löser sig på nått sätt...inte idag men en annan dag... Tjingeling

För 6 år sen

Så blev vi ett par just idag i en stad vi ofta passerar. Staden kommer alltid att påminna mig om den dagen och dikten kom till på vägen hem mot staden jag bodde i då. Jag är oändligt glad över tiden som vi haft sen den dagen vi möttes och allt som skett. Vilken tur att jag vågade 

Foto:Diqueen

Resan

Med spänd förväntan

klev jag på tåget 

en fredagkväll

visste inget om det 

som väntade mig

På perrongen 

såg jag dig

 precis just då

fanns bara du

 där för mig

Vi reste flera mil

 för just då 

fanns bara vi

Tillsammans i

resten av vårt nya liv

Fylld av insikter 

reste jag igen 

bara för en kort stund 

ska jag återvända hem

För att åter få resa 

mot nya mål igen

Jag reser

mot något nytt

jag byter spår igen

Jag tänker nytt

jag tänker vi

för äntligen 

är all min kärlek 

så fantastiskt  fri

Di

Andas

Andas åt mig, där du står
på toppen av ditt liv
andas åt mig, fyll mitt liv
låt mig känna frid

Andas åt mig, tag mig
använd mig
att andas åt oss
resten av mitt liv

Andas åt mig, där jag finns
hos dig då du andas
bara för mig, fyll ditt liv
tillsammans med mig

Andas åt mig, tag mig
känn mig, jag fyller
ditt liv, med nya andetag
ännu en dag

Di 2008

Nytt besök

På Af och träffade en mkt sympatisk handläggare. Han gav råd och tips som kan vara värdefulla i framtiden. Just nu är inte humöret på topp, känner mig rätt värdelös och vilsen. Alla säger att jag borde få ett jobb med min kompetens men trots det händer det inte. Fel kompetens eller fel personlighet. Och af mannen sa ngt som jag funderar på...och ska fortsätta fundera på ett tag.

Nåväl jag försöker göra bra saker för mig istället och även om jag har svår värk gör jag saker ändå, väver mitt liv och försöker ta en dag i taget...och ser fram emot nästa v då jag ska en sväng norrut igen...

Idag väntar 8 års kalas och besök hos svärmor! Tjingeling

Vem är jag?

vill jag leva så här? Frågorna haglade i gårdagens Grays Anatomy och jag har också funderat på hur människor tar sina nära för givna....och konsekvenserna av när vardagen plöjer allt djupare spår i fårorna av dagen. Ja kanske borde vi vara mer rädda om varandra och göra varje dag till en lyxdag, fylld av värme och kärlek, leva dagen som den bästa just idag, inte förvänta oss att andra ska göra något, utan ta chansen att själva göra dagen som vi önskar att någon annan gör den...

kanske det låter trist och inte så bekräftande, men om vi försvinner i väntan på att någon "annan" ska göra vår dag så kanske vi vaknar upp och ser förvånande ut när vi väntar på något som aldrig kommer....och klart då blir besvikelsen stor....

nå...finns väl ingen bra lösning på förväntans problem mer än att kanske tänka...idag har jag möjlighet att skapa min egen förväntan istället för att vänta och bli besviken?Men vad vet jag....

Tjingeling