Jag läser om kvinnan de misshandlat och nyttjat på jobbet, i vården, i relationer och som pressat sig till sitt yttersta för sin överlevnad. Jag inser att Berit kunnat vara jag, till stor del, inte i allt det hon upplevt har stämt med mig. Men det finns många djupa spår av det som passerat i mitt liv. Saker som jag kan se och förstå. Saker som ger mig en förståelse över varför jag har hamnat här och hur glad jag är för att jag har förmågan att inse det. Det jag och Berit gjort, trodde vi var rätt. Och ja visst, i den stunden var det rätt, men vi visste inte bättre då. Nu vet både Berit och jag vad som är rätt.
Det är tufft att möta sanningen och den bitterhet som växer upp få jag inser att arbetslivet idag har ingen förståelse och plats för de som lever i Berits och min situation. För i arbetslivet är vi bara en i mängden som inte orkar arbeta hela den tid vi är anställda för pga belastningen av att vara i rädsla om sitt jobb. För blir jag utan jobb, hur går det då? Om jag är ensamstående mamma eller pappa i en trängd ekonomisk situation hur ska jag klara mig då? Berit skulle vänta tills äldsta barnet flyttat hemmifrån sen skulle hon ta sitt liv. Det är blev inte så, för Berit fick hjälp. Och nu går det att läsa om Berit och hennes historia, en historia som berör mig mycket. För egen del är jag inte Berit längre, och jag hoppas mina barn fått se hur man inte ska göra, och kan göra mer medvetna val och få det bättre än jag under mina värsta år. Tyvärr så får man kämpa för sin överlevnad då arbetsmarknaden inte är så stabil, men huvudsaken är att man i stunden får återhämta sig och bygga på krafter som gör att vi orkar dagen efter också. Att kika på livskompassen och se, stämmer den, eller behöver jag justera den på något sätt i dag?
I min plan ingår projektet jag just nu, resten kommer.....tjingeling
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar