Å en sån härlig kväll

Leksand och Glada Hudikteaterns föreställning av Elvis....hade ju inhandlat blommor till Boo Andersson, som jag skulle ge honom efter föreställningen....han har ju inte någon framträdande roll i teatern direkt, men han är min barndomsvän som jag är så stolt över!! Jag hade inhandlat en liten påskkorg, fixat ett kort, en sten som jag ritat Kram till världens bästa Bosse på och slagit in allt i celofan....

Är så imponerad över deras uppträdande, iof beundrar jag alla som vågar stå där på scenen och sjunga av hjärtats lust och se hur coola som helst ut....själv har jag alltid velat sjunga på det sättet, men inte vågat...även om jag sen jag var 3 stått på scenen där i rampljuset vid olika tillfällen....men jag minns också min rädsla över att göra fel....att sjunga fel, att säga fel och ja....just de sakerna reflekterade jag väldigt mycket på under föreställningen....

Hur i hela friden vågar de? människor som fått tillit till sig själva genom att någon sagt att de kan? Eller handlar det om att de kände att de dög, precis så som de är, normalstörda eller utvecklingsstörda?..Iallafall så var jag tvungen att stoppa Theresia Widarsson som sjöng så fantastiskt på väg in bakom scenen....och säga till henne hur bra jag tyckte att hon sjungit...jag fick en varm omslutande kram där på gången in!

Den värmde och hon log och sa tack så mycket.....själv hastade jag framåt å hittade tillslut Bosse...som såg lite frågande ut när jag kom där i full fart...men jag sa Hej Bosse! Känner du igen mej...då log han och sa jaaaaa...sen kramades vi och jag frågade var han hade tjejen sin...så henne fick jag också träffa och fick en kram till...mina blommor fick Bosse också...och så tog jag kort på dem och så sa jag : Bosse,vet du att jag är såå stolt över dig! Så sa jag : vi ses i Forsa.....

ja för mej var gårdagens julklapp en fantastisk upplevelse, och det var underbart att få vara där och se min Bo stå på scenen....även om jag inte träffat honom under åren som gått så har han automatiskt alltid funnits i mitt liv....han gav mej något som jag först fick av honom....det var förståelse för att de utvecklingsstörda inte var farliga även om de såg annorlunda ut än jag och  att de var precis som jag, tänkande kännande människor,  men med andra förutsättningar än jag.....

Men att leka indianer och cowboys kunde även Bosse när han jagade mig runt om husen på landet....Han har gett mig så mycket mer än någon kan ana...inte ens Bosse själv....och jag är så tacksam över att ha mött honom! Och jag är tacksam över att ha fått uppleva Glada Hudikteatern och de spår de lämnat i mitt hjärta!

och tack min älskade för julklappen!!

Tjingeling