besök

hos sjukgymnast E idag efter en månad, jag har ju varit tveksam till om jag ska fortsätta att gå där eller inte, men känner att det kan nog vara bra att upprätthålla kontakten ett tag till....han undrade lite över min realism i fråga om hur jag ska jobba, han har ju inte träffat mej sen jag blev sjukskriven på nytt....han tror att 75 % är rimligt under en lång tid, och 25% sjukskrivning, för risken är att det blir ett nytt bakslag efter att ha varit ledig 100% och sen gå in och jobba 100% direkt, han tyckte att man börjar på 25 osv....efter en total ledighet, men ja, inte vet jag...

idag stressade jag igång igen utifrån att jag fått arbetsuppgifter via mail, långt där inne i mig finns något som säger att jag kan arbetsuppgifterna men just nu orkar jag inte uppdatera mig på alla nyheter, jag har så svårt att ta in ny information utan blockerar mej själv och hjärnan flyger iväg åt ett annat håll, mycket obehagligt....och fast jag vet att jag duger och är mycket kompetent som E sa idag och inte riskerar att bli av med jobbet pga min sjukskrivning så blir jag så ledsen och upprörd över att jag vill kunna och inte kan....

det liksom inte kopplar ihop sig just då....för senare idag så när jag kommit till ro med att jag ska göra det som var skrivet till mig, så då fixar jag det men det kostar....kroppen blir utmattad, och jag känner mej totalt slut....det är iallafall bra, för det har jag inte känt förr, att jag blivit så fysiskt trött....

det hände också i helgen att jag var så trött, för jag var lite för intensiv i mitt fixande då, och vilade inte på det sätt jag behövde....bra att jag lär mej att känna det, och faktiskt kan göra något åt det också..

funderade en hel del på det E sa om tiden för att läka kroppen igen, och det positiva i allt är att jag inte har så mycket infektioner nu.....och att jag känner hur min kropp reagerar....sen känns ju allt som ett nederlag i mina ögon fortfarande att jag inte orkar helt till 150 % längre, och jag försöker acceptera det. Köpte en bok idag för jag kände att jag behöver stöd i att beskriva hur jag känner mig....

Duktighetsfällan, en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins. Den är väl värd att läsas...jag har faktiskt hittat en hel del som stämmer in i mitt beteende och framför allt hjälper den mig att förstå att jag inte är ensam om att ha det som jag har det...det känns skönt...och framförallt så kan jag nog hitta några saker som kan hjälpa mig i mina beteenden...jag har ju svårt att koncentrera mig och komma ihåg det som står, men jag kan gå tillbaks, då jag markerat vissa sidor....:0)...

det är nog det som är värst, att inte hjärnan är med som jag är van...och rädslan över att jag inte räcker till i jobbet och relationerna i mitt liv....tillit handlar det om just nu...till mej själv, och att det löser sig men att det kommer att ta tid, och tid är skrämselfaktorn i dialogen mot FK, men jag vet ju egentligen inte än hur det är, det vet jag nästa vecka, och får ge fan i att beskriva mej bättre än jag faktiskt är....det är ett av mina syndrom, att bortse från att jag inte är så pigg som jag ser ut, brun och fin....jag är inte så pigg innuti...

jag fick en stunds med C idag och vi åt lunch, vi har ju viktväktat ihop och nu träffas vi inte så ofta men vi jobbar båda i Falun så det passade bra, vi åt en underbar ceasarsallad på ett cafe....mys och otroligt gott!

sen for jag hem och sussade, läste bok, och tvättar nu vilken jag ska ta hand om straxt...med mamma är det bra, även om det var som jag misstänkte en till liten infarkt, och är glad att jag rekomenderat henne att ta ambulansen. Hon var ledsen för hon trodde inte att man kunde få mer än en infarkt....nu vet hon att hon inte är odödlig längre, och det är en stor sorg för henne som är så levnadsglad....att insikterna om att hon faktisk kan dö är tung för oss alla, själv har jag nog redan sen länge förstått och försökt bearbeta det....har ju lite svårt för att hantera att det är så här... men ja...livet är till för att levas så länge vi kan, och vi tar en dag i sänder just nu och försöker ha tillit till att vi får ha mamma med oss tills jag fyllt 50 iaf....och att hon får ha en skön sista sommar i stugan....om det blir en sommar till är det en bonus...för hennes hjärta är inte så starkt nu, njurarna kan heller inte få undan vätskan som de ska så jag kan inte förneka att det är kroppens sätt att säga ifrån....

själv har det också väckt en hel del frågor om min egna övervikt, för självklart är det också ett faktum att allt jag bär på extra är en belastning för hjärtat....och min pappa har också haft hjärtproblem och nu mamma...

ja...det finns mycket att fundera över, men viktigast just nu är att ha förtröstan över livets gång, och ta hand om sig och de sina....jag känner ändå en glädje över att jag har ett bra grundliv just nu....och är älskad och att jag älskar de mina...oavsett vad...