Tid för reflektion

Att vara hemma med sig själv är bra utifrån att få tid för reflektioner på hur kroppen beter sig. Ja inte lönt att grubbla tänkte kanske någon nu. Nä jag grubblar inte, jag utvecklas när jag får möjligheten att koppla ihop mig i själ och kropp. Grubbel är när man inte hittar lösningar och bara ältar iaf i min värld. Jag reflekterar mer på en fråga jag fick häromdagen. Vad ger mig energi?

På sista tiden har jag känt att allt som skulle ge energi har tagit så mycket energi att göra så det har inte fyllts på så mycket... kan kanske bero på allt runt mig som oförutsett hänt också som tagit hårdare än jag trodde. 

Mycket på jobbet har sugit energi på sistone, och kände för första gången att det inte var kul att gå till jobbet. Negativiteten gjorde mig stressad. Och att kunna välja arbetsuppgifter stressar mej märkligt nog. Det är för att jag för första gången känner mig sedd och lyssnad på av en chef som visar respekt inför faktumet att jag inte orkar. Det är så ovant att bli sedd och få möjligheten att välja. Mycket uppskattat av mig men svårhanterat. För jag är inte van att få välja, även om jag ofta valt så har det inte varit medvetet för min skull... utan för att jag följt ett beteende att passa in. Rätt skönt att upptäcka nya saker hos sig själv ändå.

Nu står jag i ett nytt läge i livet, jag har ett bra liv, älskar människorna jag har i det,men känner också att jag behöver mer tid för dom som inte finns med i vardagen. Och framförallt med mig själv mer. Att hinna vara jag där i allt vardagliga. Att möta ca 100 personer varje dag kräver egentid. För att ladda om så att man orkar möta både sig själv och andra. 

Kan förstå att det inte är enkelt att förstå situationen för de som inte har samma situation som jag... knappt att jag förstått den själv... men tror att bruset från omvärlden gör att vi alla behöver mer tid i bruset av vinden och tystnaden. Att ögonen behöver vila från mötet med bruset i sociala medier, tv och folkmassor. Att få en stund i egenreflektion och vila kropp och knopp..hitta det där ”lagoma” för att orka.

Nå det var min reflektion idag... nu ska jag vila en stund i kärlek till mig själv... en övning jag hittat och som var väl så jobbig att göra.. men också nyttig kände jag. Tjingeling 

Kroppen säger i från

Kyligt ute nu. Och jag ligger i sängen med en kropp som säger nejtack till mej just nu. Igår vaknade jag med halsont, hade svårt att svälja frukosten. Brukar gå över efter men inte i går, sen spydde jag upp den. Då bestämde jag att nu får jag bara vara hemma, trots allt ekonomiskt, besvär med FK och så vidare. Sov mkt under dagen och hade ont i kroppen täppt i näsan huvudvärk och frusen. Lite ospecifikt och jättetrött. Ingen feber idag och bättre i halsen men lite huvudvärk fortfarande. Så blir hemma idag med. Försöka att bara vara i lugn och ro och vila. Hitta balans igen. Känner mig inte deppig eller så utan bara slut och som jag skulle bli förkyld. Tog ju flunsasprutan före jul så det är kanske bara nån annan variant på förkylning som inte brutit ut som vanligt. Eller min kropps sätt att protestera mot allt som hänt senaste tiden....när jag var liten hade jag ju huvudvärk istället...frågan är bara hur ska jag göra för att komma ur det när det händer. Vill ju inte vara sjuk. Nä vill vara fylld av glädje och energi och frisk i kroppen och leva var dag så bra det går....tjingeling

En tung dag

Så var det dagen efter. Dagen efter pappas begravning. En märklig upplevelse med många känslor på en och samma gång. Vi var på plats dagen innan och bodde på ett bra hotell ett par hundra meter från kyrkan. Jag kände mig orolig inför mötet med människorna runt pappa men samtidigt spänd i förväntan över att få träffa min halvsyster för första gången. Vi hade bestämt att äta lunch efteråt då avskedet av pappa skulle bli i kyrkan. 

Vi var tidigt vid kyrkan och letade upp min halvbrors gravplats och tände ljus för honom och pappa innan ceremonin. Vi skulle inte följa med till graven utan det skulle man sköta utan alla besökande. 

Vi väntade ute och alla kom och vi hälsade på de som stannade hos oss, sen kom syster med sällskap och vi gick in tillsammans i kyrkan efter en lång varm kram... kändes plötsligt självklart bara att det var vi där och då. Kyrkan var nästintill fullsatt och vi hade inte mkt att välja på då vi fick platser långt bak, jag gick fram och letade blommorna vi beställt. 

Klockorna ringde in och tonerna av pianot ljöd av Elvis... hela ceremonin blev tung och sorgsen...minnena av det som varit eller inte varit grep mej hårt... orden prästen sa, orden om vad familjen betytt. Barnbarnens betydelse... kändes som en fars där jag satt långt bak och tänkte på min familj, vad jag eller min systers familj betytt i sammanhanget... nä det var bonusfamiljen som betydde allt för pappa. Inte vi, hans biologiska barn..eller barnbarn och barnbarnsbarn ... det gjorde helt plötsligt väldigt ont där... och sorgen drog som en stormvind över mig då jag sa farväl vid kistan.. minnet av då han lämnade mig den dagen jag fyllde 5... ja vi gör alla våra val... han valde också, precis som jag valde att vara där och säga farväl.

När vi var på väg ut såg jag att pappas svärdotter pratar med min syster som kommer och säger att vi helt plötsligt blir medbjudna till en sammankomst efteråt en bit därifrån?? Ja vad skulle jag svara på det? 

Ingen hade förvarnat om att det skulle bli något efteråt innan på något sätt.Till och med hade pappas fru sagt redan innan annonsen kom i dagstidningen att avskedet blev i kyrkan och då ”glömde ” man att säga till då?? Eller säger man som de sa, att de inte visste hur många som skulle komma? Nja .. det blev en väldigt tråkig situation och jag sa nej till att åka med...utan sa till min syster att vi skulle gå och äta som vi bestämt innan... sagt och gjort. Hennes son och svärdotter hängde med och det blev ett mycket fint avslut på en tung dag. 

Helt plötsligt kände jag mig  bitter över att bli behandlad så nonchalant. Strider mot allt jag själv gör mot omvärlden i liknande situationer där jag varit i mitt liv. Nå jag måste gå vidare iaf med mitt liv och nu vet jag vem pappa var, hur hans familj var/är... och jag vet vilka val alla gjort och jag gör mina utifrån vetskapen om vad som var betydelsefullt för dem.

Farsgubben har parkerat sin bil och jag reser visare i mitt liv, med vetskap att jag är den som väljer min väg tills vi kanske ses i himlen igen...

2018 revy

Ja nu är det åter igen dags att göra en årssammanställning av ett år som gått.


Det har hänt en hel del även detta år. Tänker tillbaks på året med både glädje och en del sorg. Mest glädje faktiskt ändå. Har varit så många fina saker som hänt, sånt som kan sammanfattas i en lättnad över att det är gjort, som stugans nya fönster. Panelen som är avriven och arbetet med att måla på de fina stockar jag hittat under den. Timmer som är hundra år och som funnits där länge...och förhoppningsvis får lite mer kärlek i sommar så de håller länge än.


Auktionen som var i sommar var både och. Saker efter mamma som jag släppt taget om, som hittat nya hem och som bidrog ekonomiskt till att få stugan i bättre form. Har ju lite svårt att släppa taget om det som finns med värde av nostalgi.... är något jag jobbar på för att frigöra mer utrymme både platsmässigt och känslomässigt. Det är tufft att rensa ut....känner det i kropp och själ då jag försöker ta beslut om saker som ska kastas, säljas, rensas och sparas eventuellt. Men det är något jag fortsätter att jobba på.


På familjesidan har det ju hänt saker under året. Lillsmulan A kom till oss i dec, så fin, så efterlängtad och så älskad. Allt gick bra, tack och lov till slut. Lilltroll har varit lite krasslig, men förhoppningen är att hon blir friskare under året som kommer då hon fått rör i öronen. Lillskrutt har varit förkyld en hel del hon med, men verkar rätt pigg ändå. Nu fick hon pass häromdagen...stort att åka bort till varmare breddgrader snart. Lillmyran har börjat på dagis, Lilltroll med.. Ja tiden går fort och jag saknar dem ofta. Bonusarna finns med, en har fyllt 40...ops hur gick det till...ett bonusbarnbarn 15!

Jag själv har fått kliva av karusellen heltid efter en turbulent vår. Är sjukskriven igen, men tänkte börja 100% i feb igen. Måste prova om det går. Annars vet jag inte.


Ja sen var det de tråkiga sakerna...pappa, kusinen, E som somnat in i feb,och tant E som vandrat till änglarnas äng i år. Ja  det finns mer som inte går att beskriva just nu. Men som finns med i året som gått.


Det har varit resor till Linkan, Västkusten och till landet, konserter och fina kvällar i ljum sommarvärme, bränder och snökaos...ett år av mycket...men nu blickar jag framåt mot 2019...
Tack för i år...2018...vi ses inte igen...Tjingeling