För första gången

På väldigt länge så älskar jag min kropp. Varför då, varför nu? Jo är oändligt tacksam för att operationen gått bra och att min kropp är så fantastisk så att den fungerar efter den! Jag får nya upplevelser genom att den sköter det vardagliga med att fungera utan protester! Det är något att vara lycklig över och värdesätta. Jag prövar mig fram med mat i mosad form nu och är varsam över vad jag äter. Känner att jag vill bli av med de där metall clipsen snart och få börja träna mer för att behålla muskler och bränna fettreserverna istället. Men allt har sin tid och tacksamt nog behöver nog kroppen vila emellanåt så jag lär mig vart mina nya gränser är.

I övrigt så har modern ramlat igen denna gången gick det värre. Bruten fotled och ja det är som det är. Lillmyran har haft andningsproblem och sovit på sjukan en natt men är förhoppningsvis frisk igen och kan få vara frisk. Förkylningarna verkar florera fortfarande i våra familjer, och hoppas de får bli bra ngn gång. 

I lördags firade vi svärmors 90 årsdag ! Vi var många som slöt upp och det blev en fantastisk fin minnesdag även om hon inte kommer ihåg sen så var dagen glad och fin. Hennes 90 årsdag var i tisdags och två fina barn föddes samma dag, kusinbarnet till barnen kom och så Älvdalska prinsen som han kallas...en bra dag utifrån att svärmor är född och uppvuxen i Älvdalen. En dag att minnas som en fin dag ☺️. 

Idag är det den 21 april och skickade ett grattis till bästa I som fyller år idag, samma dag som hennes mamma fyller år, barnens farmor som idag skulle fylla 81 år men som inte finns med oss idag mer än i mina tankar där hon vilar tryggt❤️ ta hand om er!

Tjingeling 

Tänk

Här sitter jag med mellis gjord på jordgubbar jag plockade en solvarm dag förra sommaren. Helt magisk smak av sommar just nu. Värmde upp jordgubbar och vatten mixade till en slät soppa så lite potatismjöl och pyttelite honung. Sötman är mest från bären och den blev varm och len. Mår väldigt bra och sov gott i natt.

Är mer orolig för Lillmyran och hennes mamma men jag bor så långt ifrån så kan ju inte göra nått tyvärr. Nåväl svågern och svägerskan kom hit med blommor ☺️ trevligt värre. Omtänksamt.Sen ringde  blomsterhandeln och meddelade att de skulle komma med en bukett till. Bonusarna med familjer skickade en kryapåhälsning!En sagolik bukett med blommor som kändes som en sommardröm. Så här sitter jag och känner mig lycklig över mitt stora beslut som förändrar mycket av mitt liv. Kroppen är inte så ond dvs fibromyalgin är bättre och kan tänka mig att det beror på kosten. Bara det känns bra också. Hjärnan, nja den kommer nog att återkomma så småningom. Huvudsaken är att jag känner mej glad och tillfreds just nu. Tjingeling 

Idag får jag åka hem

Känns bra att återvända till hemmet igen med mina saker och mitt nya liv nu hoppas jag att alla kvinnor i släkten får vara pigga ett tag❤️

Så

Nu var operationen klar och allt har gått bra tycker jag. Igår hade jag en del smärta men fick hjälp med det så idag är det bättre och har ätit soppor och det jag ska ha. Blodtrycket gick ner rejält och fick lite yrsel vilket är bättre idag även om jag är trött. Läkaren sydde ihop ett bråck dom hittade också så det var två flugor i en smäll. Just nyss pratade jag med mamma som inte mår speciellt bra men kan inte tyvärr göra så mkt åt det heller. Hon förstår inte att hon måste äta mer för att hon har insulin men är man 91 och multisjuk så får man ta en dag i taget. Vilket jag vet och förstår ändå och förhoppningen är att hon ska slippa lida iaf och man vill ju ha dem så länge det går. Även om man får acceptera livets gång. Skönt att min operation är klar och att jag kan orka med det som ligger framför mig nu. Ja en dag i taget blir bra ❤️

Liv dagen

Och det är det 8 år sen Mojen och jag bestämde att nu är det vi. Åren har gått både snabbt och inte utifrån allt som hänt under dessa år. Idag är dagen D och just nu är vi på väg mot Mora i morgonskymningen. L ringde i går och undrade hur jag kände mig inför dagen. Uppskattade verkligen det. Pratade med sonen en sväng vilket kändes bra. Facetimade med Lillmyran häromdagen och ja det är alldeles underbart☺️.

Vet att många tänker på mig idag och hoppas på en lyckad operation vilket jag är övertygad om att det ska bli, ska hålla mig vid liv, för idag är det stora LIV dagen! Tjingeling på er❤️ Love i all 😃

Dikt

Just nu är jag vilande i det som sker, gårdagen började grått men slutade ljusare med många fina tankar. Städade av mig sorgen och ledsamheten efter samtalet med mamma som var jobbigt.Tittade på Malou efter 10 vilket handlade om sorg efter att ha förlorat ett barn och det väckte speciella tankar hos mig om sorg och hur man hanterar sorg. Nåväl en dippdag, vilket är okej just nu.

Dagarna går och mina kilon rasar av, att gå ner 10% av min målvikt blir kanske svårt men ja det blir så bra det blir. 

Tycker att värken i kroppen förändras och  mina Restless legs är inte alls så påtagliga dagtid längre, vilket är skönt. Har slutat med medicinen sen ett feb och känner att det fungerar ändå. Utmattnings symptomen finns kvar, är fortsatt stresskänslig och upplevde precis samma sak som förr häromdagen på väg mot tandläkaren. Fast hjärnan vet att det inte är samma situation som förr så kopplade kroppen in sej på autopiloten och scenariot med illamåendet och kräkreflexerna, flyktkänslan slog igång..

Hur kan det bli så? Jo, tandläkarens mottagning ligger i samma lokaler som min tidigare arbetsplats låg men som idag är ngt nytt men där jag började bli sjuk. Men den ligger också granne med sista arbetsplatsen jag hade i dec.Kände att jag såg mej om pga att jag inte alls ville träffa mina gamla kollegor och chefen som sa upp mig igen. Bara det lilla gjorde att jag ramlade dit igen.

Nå, jag utmanar mig själv i små doser ändå för sånt jag inte kan tex att hålla koncentration i läsning och lyssning.Lyssna börjar gå bättre när jag är ensam men har svårt då det är fler saker samtidigt. Läsa lite börjar också gå bättre när jag är själv, men kan inte göra så när det är fler runt mig.  

Nå ett steg i taget leder också framåt...om inte i raketfart men långsamt och just nu har jag inte bråttom till att bli sjuk igen och tar stegen långsamt mot att få tillbaka friskheten så den bli hållbarare i framtiden.

Tunga skyar av regn

Har dragit in ute och inne...

Hur skört livet blir ibland när de oväntade händer

Det blev en påsk fylld av rädsla och gamla spöken men också fantastiskt fina stunder mellan kaoset i mitt huvud. Långfredagen började med en fin påskmiddag hos dottern och de var ett gott påskbord för de som åt. Själv åt jag chokladpudding. Gott iaf. Sen åkte vi till mamma och sov, det går bättre att sova där när Mojen är med. Men jag hade somnat och blev väckt av att Mojen som sa att mamma ropade på mig. Sprang upp och in till mamma som svettades och var i chockillstånd och sa att jag tror jag dör, det känns som jag dör och jag kastade mej på telefonen och ringde 112. Var nästan stillestånd i hjärnan men Mojen hjälpte mej att komma ihåg numret. Det var svårt att få ur mamma om det var känning av insulin eller annat men jag han aldrig ta blodsockret innan ambulansen var där och lungt kollade allt. Blodsockret var väldigt lågt och när de fått ge mamma intravenöst sockerlösning så började hon återvända men pulsen var väldigt låg så hon fick åka in på akuten.

Så blev vi uppe halva natten och mamma blev inlagd för övervakning. 

Lördagen ägnades åt ett dop och sen besök med barnen hos mamma igen. Sen åkte vi hem på söndagen igen. 

På onsdagen åkte jag tillbaka och tog emot mamma hemma då de inte kunde ha henne kvar utan tänkte skicka henne 8 mil bort innan allt var klart för att komma hem med hemtjänst nattpatrull mm. Hon hade väldigt svårt att vara hemma och självklart blir jag orolig utifrån att det är bara jag som finns att fixa så hon har det bra. Har svårast att ligga där och inte kunna sova pga gamla händelser som jag vet inte händer men som slår på stressystemet utifrån att bli väckt av att någon dör. Jag skulle klara det om vi var på sjukhuset men inte ensam i hemmamiljö. Det känns tufft.

Nå efter en natt till av mammas dåliga mående då hon ropar efter mig bestämde jag att samla ihop hemtjänsten och biståndshandläggaren och bestämma hur nätterna ska tryggas. Nu har jag gjort mitt bästa för att få insulin,mat ,övervakning mm att fungera så mamma och jag kan vara trygga i att det inte händer igen.
Idag åkte jag hem för att ta hand om mig själv inför kommande operation men tudelad i beslutet att prioritera mig själv men mina krafter var slut och nu måste jag ändå ladda om mig. Är förvånad över mig själv hur jag någonstans ändå finner lugnet i mig emellanåt.

Nu är det skönt att komma hem och vila och vara tacksam över att vi kunde rädda situationen

Tjingeling