Vi

Pratade om helgen och min känsla och dr D tycker jag ska prova en ny medicin igen. Lite synd tycker han att jag inte hört av mig då den andra medicinen inte fungerat. Men jag vill också lära mej att leva med mina känslor och ta hand om det som kommer. Ångesten har minskat och oroskänslorna har tonat ner sig sen jag blev fri från jobbet och maken blivit bättre. 

Oron över mamma kommer och går men jag gör det jag kan i det fallet, fast mitt dåliga samvete tittat fram däremellan. Så inser jag att hon valt själv utifrån sitt önskemål och då är konsekvenserna de dom är. 

Jag åkte upp i fredags då sjukbesöket blev inställt och vi hade bestämt att åka ut och handla. Men det varesig ville hon eller orkade . Så jag handlade det jag tyckte fattades. Blommor osv. Sen åkte jag till I och sov, orkade inte vara och sova hos mamma. Hon blev besviken och jag lovade sova där på sön. For till sonen och åt lunch på lördagen vilket var hur mysigt som helst och kände mig splittad över att jag skulle vidare till dottern och träffa Lillmyran och sova där. Åkte och åt middag på Ikea vidare till sessa 2 som fått tillträde till huset. Gillar huset, kändes tilltalande och kommer bli kanon när dom får som de vill. Sen blev det mello och godnatt.

Söndagens aktivitet gick fort, barnens pappa och jag hjälpte till att tömma lgh på kartonger och det var skönt att få fysiskt arbete igen. Det var lunch i huset och så for jag vidare till mamma igen åt middag och tog en mörkerkörning hem i regnet. Orkade inte mer utan ville hem. Besviken mamma men jag lyssnade på mig själv och kluven tog jag rätt beslut.det var ishalka på måndagsmorgonen...

När jag berättat för dr D om min känsla att inte vilja åka hem heller utan åka till ett hotell  och stänga in mej så sa han... Cornelius har en bra text.Så berättade han den. Minnet gör att jag inte kommer ihåg den men... Den gick ut på att oavsett var man är har man alltid sig själv med. Dvs att fly förändrar inte det faktum att jag alltid är med dit jag drar. Och det är sant. Oavsett min känsla så är jag alltid där. 

Och jo,jag for hem vilket var rätt beslut. Hur mycket jag än älskar de mina och njuter av att träffa dem så är det alltid tuffa avsked för mig. Längtan finns ständigt som en påminnelse om att dom inte finns här, samtidigt vet jag utifrån vardagen för oss alla att det kanske inte blir allt för ofta man ses när man bor nära heller. Och den tid vi ses är värd mycket för mig.

Bonusarna träffar vi ju förståss mer eftersom det är lätt att kika över bara sådär.Nåväl man får göra det bästa av det som är och hantera situationen. 

Nu ska jag prova en ny tablett och ta hand om mej till 2 maj så ska jag träffa Dr D igen och kanske få till de samtal som jag väntat på ett år snart. Ska också ta hand om mig själv och så får jag höra vad FK säger nu när jag är fortsatt sjukskriven..det är iaf skönt att ha Mojen där som stöd och som älskar mig för den jag är❤️.Tjingeling