Helt plötsligt

Har jag bara ångest! Det är vad han säger, jag har ingen fibromyalgi och inga rastlösa ben och ingen värk, utan jag är i behov av en psykolog som kan hjälpa mig bli mitt rätta jag! Jag är inte hjälpt av att bli sjukskriven. Utan alla symtom min kropp förmedlar är bara ett sätt att hantera ångest. Han undrar om han förnedrar mej genom att han säger som han säger? Att han anser att diagnoser är bara ett sätt för doktorn att slippa sin egen ångest över att han/hon inte kan hjälpa patienten till att bli sitt själv?

Förstår hans resonemang men har svårt att ta till mig det när han jämför mitt tillstånd med ett barn som får ett syskon och som protesterar med att bajsa på sig för att få den " gamla" känslan av sin mamma som ägnat sig åt syskonet och i barnets ögon förändrats till någon han inte känner igen. Då barnet bajsar på sig får han lindring i sin ångest då mamman blir sitt " gamla" jag mot honom...

Läkaren säger också att jag förmodligen kommer att få mer värk nu efter vårt möte och mina tankar fladdrar mot orimligheter jag inte vill...helt plötsligt sitter jag och stirrar på en vägg och tänker, jag vill inte leva! Jag ville bort från den sorg och ångest som helt plötsligt finns där.

Tar en del prover och sen blir jag lovad att få ett intyg till arbetsförmedlingen för att kunna hitta ett jobb som ger mig ett bättre yrkesliv och en mening utifrån min förmåga. Jag får också en remiss till psykolog men tills dess ska jag leva som vanligt.Söka jobb, leva...i min ångest som jag ger till kroppen i form av värk ?? I hopp om att doktorns remiss ska hjälpa mej att bli mitt rätta jag och leva med den som är jag?

Jo jag är förbannad. Just nu är jag arg och väldigt ledsen över mitt möte med ytterligare en person som förändrat mina tankar, eller förvirrat mej ytterligare kanske jag ska skriva, för nu vet jag inte vem jag ska tro på. Jodå jag vet att jag har ångest, det har alla mer eller mindre i olika situationer. Jag vet också om hur mina undvikande beteenden är. Och jodå jag har pratat med psykologer, samtalat med terapeuter, kuratorer och andra personer inom psykvården sen jag själv kunde be om hjälp. Naket och rättframt skriver jag om det. Alla har haft sina teorier i sitt sätt att hjälpa och själv har jag farit upp och ner i alla dessa samtal och den som ändå har hjälp mej är min friskgymnast. Han gav mig verktygen att hantera min ångest då den dök upp, han lärde mig hantera mig själv att bli den jag är med det jag har. Han lärde mig att känslor inte var farliga och han öppnade dörrar i mitt inre som varit stängda.

Tom läkaren tyckte att jag var en klok och medveten person, vilket jag faktiskt är. Alla säger samma sak och jag vet att det är så. Och faktiskt så vet jag också mitt behov av vardagen och livet. Jag vet faktiskt redan vem jag är. Mitt förflutna kan jag inte ändra på, det som skett har skett. Jag har accepterat mig som den jag är inuti och försöker leva det liv jag vill och kan ha utifrån det. Jag är lycklig även de dagar jag vaknat 13 ggr en natt, jag är lycklig även när jag har värk. Jag är tom lycklig när jag har ångest, för då vet jag att jag lever. Och självklart vill jag inte dö, det kommer jag att göra en dag iaf, jag behöver inte dö för att hantera livet. Det var bara en automatisk tanke där i väntrummet just de fem sekunderna världen rasade. Sen reste jag mig igen och grät en skvätt så som jag brukar och kände kämparglöden återta livet i den 6 e sekunden.

Det finns ljus även i de mörkaste stunderna, bara vi väljer att se dem. Vi har fått livet till skänks och det är vår uppgift att leva det så bra vi kan, även då dagen inte blev som vi tänkt oss.

Så..en dag idag, i morgon är det en ny dag och nya möjligheter...en klyscha som håller.

Tjingeling