Rädslan

En dag kommer åldern i kapp oss, oavsett vi vill eller inte. En dag kanske vi inte minns gårdagen. Vi kanske inte kan varesig tvätta oss eller torka oss. Vi blir oförmögna att använda våra förmågor att vara kreativa och komma ihåg vad vi ska göra, eller vill göra. Helt plötsligt är vi beroende av andra som hjälper oss och när vi sitter där och väntar på det som aldrig kommer tillbaka, då är det lätt att tro att livet snart är slut.

För hur ska vi någonsin återfå allt det som livet tidigare har gett oss då? När allt är förbrukat återstår bara det som är rädslan och den eviga väntan på döden. Men när och hur den kommer är det ingen som vet.Hur svår blir dagen där och då? Det är en rädsla som jag bär. Att allt tas i från mig, det som är livet, förmågorna, tankarna,vännerna, och att klara livet på egen hand med andras hjälp. Ensamheten i väntan på att få dö. Det gör mig rädd. MEN, tänk om det är just det som faktiskt är livets mening, att inte längre kunna leva utan blt färdig med allt det som varit, att det är just det som gör döden till en befriare att få gå vidare till något annat och nytt. Tänk om jag förbereds för livets avslut just genom att tappa det som varit och bara känner en stor lättnad den dagen då livet tar slut. Den dagen kanske jag faktiskt inte längre är rädd, för jag har gjort allt jag kunnat så länge jag kunde....

Ta chansen att leva livet idag för morgondagen vet vi inget om...

Tjingeling