Bertil

och jag trivs bra ihop i min säng. Jo han samsas även med Mojen som tycker att Bertil är rena fyndet...även om jag betalar för Bertil är han värd var krona utifrån att jag slutat snarka...Bertil är min Apap. En maskin som susar lungt som mjukt vågskvalp och puffar ut syre i mina lungor när jag slutar att andas på natten. Lite bökig är Bertil då jag ska fara runt i sängen eftersom jag är ovan med slangen  och den mask som belamrar min näsa. Ja särskilt sexig är han ju inte, än mindre jag iklädd honom...men blir jag bättre i min trötta hjärna är det värt besväret att sällskapa med honom...och bäst av allt är att jag inte snarkar alls...och suset Bertil ger ifrån sej söver Mojen med. Skönt att kunna vakna utan att tungan fastnat i gommen:-) och tur att sömnlabbet såg vad som fattades mig igen...

Jobbar på och byter arbetsplats som en konsult eller resurs där jag behövs, eller inte...lite oklart vissa dagar vart jag ska vara men får betalt så åker dit de pekar. Förlängning är på g och lite semester får jag även om det inte blir många dagar i sommar, men så får det bli just i år.

Nu är det dags att natta Mig och koppla på Bertil ...tjingeling

Så ofta

Hör jag människor prata eller skriva om att de vill annat än de som de har. Mer lön, annat jobb, nytt boende, ny kropp, bättre kondition osv...självklart jag också gör det här emellanåt. Men allt oftare reflekterar jag över för vem är det man vill förändra ? Sig själv? ja då är det självklart bra om syftet inte är att fly från sig själv eller att det är yttre förväntningar till förändringarna som är grunden. Då  kanske det är dags att fundera på orsak och verkan. 

Läser en krönika om en kvinna som gick till sin tjänst och var nöjd hela sitt liv för att hon älskade det hon gjorde. Men måste man älska det man gör för att känna sig nöjd? Kan inte tanken vara att jag gör mitt arbete så gott jag kan oavsett vad andra tycker och tänker. Oavsett vilket arbete det än gäller. Arbete för pengar, mitt boende, min kropp eller vad det är missnöjet gäller. Att förändra är utveckling? Utveckling kan vara att acceptera sin situation och leva i den utifrån att också vara nöjd med det som är. Inte alltid se allt som ska vara bättre än det som vi har. Jag säger inte att vi ska sluta förbättra våra liv, men jag säger att det är tid att reflektera över orsaker och verkan i vårt liv och från vem kommer kravet på förändring. 

Ska man behöva skämmas över att vara nöjd med det man har? Eller ska man vara glad åt att livet som det är idag? I morgon vet ingen något om. Så. Kan du glädjas åt det du har idag? Att du kunde kliva upp i dag, använda det du har till en bra dag? Och reflektera om och varför du ev vill göra en förändring av något slag? Eller är du nöjd med det dagen idag ger dig?

Nå.. Själv har jag semester idag och har lite att uträtta och känner mig nöjd över att jag kom upp och att min kropp bär mig även idag. Att jag har en dags semester, ett jobb att gå till i morgon, mat på bordet, kärlek och en fin familj i mitt liv idag . Dagen idag är ny, jag ska använda den som den bästa av dagar och inte fly den med att vara i morgon. 

Tjingeling

Å så blev det påsk

också, mitt i allt. Bytte arbetsplats förra veckan. Det var något nytt, och trevligt gäng där också. Så nu slussas jag hit och dit, vilket inte är optimalt men jag får ju lön....tom löneförhöjning på en icke fast tjänst :) vilket säger något om att jag har ett värde i mitt arbete. Även om det är långt ifrån mina andra tjänster är det iaf ett jobb med mindre lön än tidigare. Även det är okej just nu utifrån läget på arbetsmarknaden och mitt läge. Vad fortsättningen blir vet jag inte, har sökt arbeten och ja vi får se. En dag i taget igen. Trött är jag, det är mycket och sömnen är fortfarande inte ok. Ska hämta min "apné" mask nästa vecka och ser fram emot det faktiskt. Då jag ändå behöver den...och förhoppningsvis får en bättre sömn efter det. SÅ håller tummarna för att det fungerar.

I övrigt var Påskhelgen fin. Torsdagen firade vi E som blev 9. Hål i öronen fick hon av oss, trots att hennes mormor skulle varit med och gjort det...men hoppas hon såg oss från sitt lilla himlamoln och förstod att vi gjorde vårt bästa för E. Vi kan aldrig fylla mormors platsen vilket vi inte försöker med, utan vi försöker vara våra bästa vi som vi kan när läget är så som det är, Morfar och jag.

Långfredagen tillbringades i bil mot norr, till mamma och sen vidare med henne till barnen i Sundsvall. MYS är ordet. Mina barn hade ordnat det så fantastiskt fin! Mamma var nöjd och vi också. Lillmyran växer och är så underbart fin så det finns inte ord. Hon ler mest och utforskar världen. Tyvärr så hinner jag inte med hennes utveckling och snart är hon ett halvår. Det är väldigt långt bort att ha barnbarn i Sundsvall...men det är som det är...

Vi åkte hem till dalom på lördagsem och sen har vi bara varit. Jag har varit trött, så det behövdes ju att bara vara....också. En sväng till svärmor som ramlat och brutit armen...blå överallt stackaren. Trist men tyvärr inget ovanligt.

Nu ska jag landa i Äntligen hemma en stund och bara vara...efter en till dag som blev lång...

Tjingeling