jo jag har överlevt denna gång också

men trodde nog att jag aldrig skulle bli så här dålig igen. En förkylning för ett par veckor sen utvecklades till feber och rejält med rossel i lungorna och röntgen visade vätska i lungsäcken.Jodå, idiotisk som jag är så har jag ju jobbat med smärtan och tröttheten som slagit mej i däck varje kväll...och så däckad hela helgen igen. Men igår så har jag äntligen börjat återhämta mej, det går långsamt mot bättring. Förra helgen var det sjukstuga med både mej och Mojen liggandes....

tack och lov så var röntgen i övrigt okej, vilket kändes som en lättnad. Misstänkte att det skulle vara något annat utifrån den hosta jag har haft i flertalet månader. Förhoppningsvis får jag ny astmakoll och bättre medicinering efter denna pärs nu då.

Dagarna går ju fort på jobbet, vilket är bra. Trivs bra på jobbet och får höra i veckan om jag får vara kvar tills maj eller hur det går. Det verkar iaf som att alla är nöjda med mig och jag trivs med att göra det enkla okomplicerade jobbet jag gör just nu. Känner mej nöjd när jag går hem, och har trevliga kollegor som uppskattar mig och det känns roligt. Det är roligt att höra att chefen är glad över att hon träffade på mej den där dagen på spåret. Därför var det ju trist att bli sjuk igen när man vill vara på jobbet. Nå, nu blickar jag framåt och vi tar en dag i taget så sakta och har tilltro till att det löser sig på vägen med det som kommer. Jag är inte så otrygg längre vilket känns skönt.

I morgon är det dags för 3 dagars semester för att avsluta mitt projekt i Särna. Det har varit ett och ett halvt år av arbete på många plan och även om mitt mål att gå ner mycket i vikt inte blev som jag tänkt så har jag fått oerhört mycket annat på vägen. Jag har ju iof inte gått upp i vikt under tiden heller. Så det är ju bra. Kanske var det meningen att jag skulle lära mej annat istället som ger min kropp det jag behöver.

Mojen har inte fått mer besked ännu, och vi tar en dag i taget där också..han har ju ändå varit där i över 40 år så det löser sig tror vi på bästa sätt vad som än sker.

"Lillmyran "växer och jag saknar henne. Nu är det ett tag sen vi sågs och om 2 veckor är det dop, då kommer vi att se henne, men det händer mycket nu och ja..tar varje liten bild jag får av dottern på henne som ett litet möte. Minnen om hur det var när barnen var små smyger sig allt oftare på.

Vi firade dottern då hon fyllde 30 år och svärsonen som fyllde 40 år veckan efter och för första gången var hela familjen tillsammans, x maken med fru, barnen och deras respektive. Det var trevligt att vi kunde fira tillsammans och ha en trevlig stund.

Nu är det dags att gå och sussa inför resan i morgon...spännande att se hur många vi blir denna avslutande gång...Vi hörs!

Tjingeling