En fin dag

Vi började dagen med att få fötterna ompysslade av små fiskar som åt upp allt skräp dom hittade på fötterna. En känsla som kan liknas vid att ha fötterna i kolsyra :0) lite bubblig kittlig känsla. Nåväl, jag måste dit igen...haha...äckliga fötter...som är fulla av förhårdnader..2 timmar räknade hon med att mina fötter skulle ta att göra fina...suck..nå..det var ju meditativt att sitta där och känna knoppen försvinna i ett brus av pump från fiskarna...kändes som om vi skulle ha ett akvarium här hemma igen, men ja...det är mkt jobb också så vi avstår nog. Får hitta andra meditationssätt kanske.

Sen for vi hem och åt lunch och vilade lite för att vi skulle ju iväg på dop på em. Ja så var det dags att åka och jag har hela tiden haft en känsla av att det skulle bli vigsel också, men L förnekade det, och självklart så förstår jag att hon gjorde det utifrån att dom ville ha det hemligt :0). Väl vid kyrkan så kom jag ihåg att jag skulle ju ta med de överblivna konfetti som vi fått då dottern vigdes och när L var döpt så spelade de Håll mitt hjärta och så helt plötsligt hade morfar Mojen en liten L i sin famn och vi befann oss mitt i en vigsel mellan M & L...så fint och så mycket kärlek fanns där i kapellet där Mojen och jag vigdes för snart 2 år sen...en vacker höstdag liksom dagen i går.

Där i kyrkan stod så två älskade människor i sitt livs ögonblick där de blev man och hustru inför oss som blivit inbjudna till dop. Jag försökte fotografera allt men inser att kärlek fastnar inte på bild :0) liksom den stillhet som rådde i stunden i kapellet då kärlekens ögonblick mötte oss.

Så klev de ut i solskenet och började sitt nya liv som en familj, med ansvar, kärlek, och förhoppningsvis ett långt lyckligt liv tillsammans. Jag hoppas också att de minns den stunden då de lovade varandra att leva och vårda sin kärlek även de dagar då livet känns tungt. Att dela sorg och glädje med varandra i nöd och lust...för nöden den drabbas alla av, och då är det viktigt att se det som finns och inte det man saknar...

Fest blev det sen...L sov gott i folkvimlet...en stund iaf...sen fick jag låna honom för att mamman skulle få lite mat hon med...jag snusade på honom, på hans varma huvud, kände värmen från hans kropp och njöt...av den stunden som aldrig kommer igen...för han är bara till låns små korta stunder som ger lycka och glädje över att livet gett oss möjlighet att få låna honom....och älska honom som  barnbarn och bonusbarnbarn. För han är en tiktig bonus i mitt liv, liksom alla andra i Mojens familj, som är min familj också nu.

Det är svårt att beskriva hur det känns att få låna små bebisar....mjuk varm lycka bara....små små händer, små små fötter, små små snusningar, nära nära i värme...jag har ju fått möjligheten att låna M & J´s L också förr...nu är hon en liten egen invid med små armar som kommer för att ge mig en kjam...när hon ska hem...eller vi ska hem...små små ögonblick av glädje över barnens armar en stund...Kärlek och värme även från de stora flickorna E & H...fina goa flickor...E satt brevid mej i kyrkan...såg hennes blickar emellanåt då hon sneglade på mig då jag sjöng...:0) ja...de är glädje och lycka i stunden...

Skjutsade hem svärmor och sen så var det en stund av paketöppning och landade hemma efter en fantastisk fin dag i kärlekens tecken...en dag att vara tacksam över att få ha varit med på även om mina bilder inte blev det jag önskar att de blivit!