Andlöst....

Barnet

Hon stod förstenad där, höll krampaktigt nallen i famnen och kämpade mot gråten och sorgen, gå inte tänkte hon, gå inte, knuten i magen var det enda hon kände när tårarna rann ur hennes mörka ögon. Hon hade kämpat länge för att våga närma sig mannen som hälsade på när hon fyllde år, han som hon så ofta sett då hon och mamma gått till dagis. Tidigt om morgonen, då dom passerat övergångstället, då hade han tutat, lastbilen hade varit stor och grå. Hon mindes inte riktigt känslan, men hade det varit glädje? Då hon vinkat mot honom hade det kittlat lite i hennes mage. Det var han som kom och gick i hennes liv. Hon mindes de blå ögonen, det ljusa håret, lastbilen. Hon mindes också sorgen när han gick, blygseln hon kände när han kom och hälsade på. Hade det varit olust? Känslan eller? Vad hade det varit? Hon mindes inte alls. Eller var det hennes kropp mindes, spänningen? Det där olustiga som bara fanns där som något obeskrivbart i hennes liv som vuxen.

Men hon mindes hur förtvivlad hon varit, hur svart sorgen blev. Hur hon som barn uppfattade situationen. Den dagen då han gick, dagen då hon fyllt 5 år. Hon hade fått en gul nalle, och det gick lång tid, han kom inte tillbaks, han var borta.Han ville inte ha henne, han ville inte komma och besöka henne mer. Han älskade henne inte. Mannen med de blå ögonen, mannen med det blonda håret, han som hon visste namnet på, men han som inte kändes som den han var. Han som bar skulden till allt enligt andra. Han som var hennes riktiga pappa.
 Det skulle dröja länge innan hon såg honom igen. Det var 20 år senare, och hon hade en egen familj, barn och man. Hon ville fråga honom, men hon vågade inte. Rädd för svaret, rädd för sanningen? Hon visste inte varför hon var rädd. Men hon ville veta vem han var. Hon visste bara att han inte funnits för henne. Hon fick också reda på att han inte funnits tillräcklig för de andra heller. Han hade funnits till för sig själv, en man utan möjlighet att orka ta itu med det som gjorde ont, det som smärtat. Han hade gjort vad han kunnat då. Han gjorde fortfarande det han kunde. För henne var det inte tillräckligt, men hon fick inte mer. Hon visste egentligen inte om det ändå någonsin kunde bli tillräckligt för henne. Hon ville bara ha mer. Ville ha annat. Kände sig o tillfredställd på något sätt. Som om något fattats, en pusselbit.


Just då var det så.


I hennes värld. Den värld hon såg just då. Det var inte sanningen, det var en del av den. Det fanns mycket hon inte sett, inte förstått, inte vetat om, just då.


Hon mindes smärtan i orden, när han sa, jag vill inte längre. Hon var tillbaks i det bottenlösa hålet, igen. Känslan av att sjunka längre och längre var olidlig. Kroppen skakade och hon förlamades av sorg. Tårarna ville inte komma ut, hon kände sig illamående av det som skedde. Hon hade vetat länge, men inte orkat sätta gränsen. Hon hade anat, kanske till och med bara väntat, länge. På det oundvikliga att han skulle säga -Jag älskar dig inte. Han sa inget. Hon såg in i hans blå ögon, såg tomheten och önskade att hon kunnat förstå. Varför? Vad hade hon gjort? Hade hon kunnat göra något mer? Varför kunde han inte älska henne? Hur kunde det sluta så här? Hon försökte simma i det bottenlösa hålet, men hon kom ingenstans. Hans val var hans. Hon kunde bara känna skulden, ångesten över situationen. Han valde bort henne, mannen hon älskade.


Just då var det så.


I hennes värld. Den värld hon såg just då. Det var inte sanningen, det var en del av den. Det fanns mycket hon inte sett, inte förstått, inte vetat om, just då.

Insikten


Det var en stor sorg då hon insåg att hon väntat och väntat på mannen , han med de blå ögonen, han med lastbilen, han som hon tittade efter varje dag, han med kärleken, han med värmen, han med livet, han som skulle ta henne i sin famn och krama henne, han som aldrig skulle släppa henne. Han som skulle lösa alla världens problem, hennes problem, hennes tyngda axlar. Pappan och mannen som var en utopi. Han fanns inte längre i drömmen. Han hade funnits där mitt framför henne, men hon hade inte sett, hon hade inte förstått, inte orkat, inte kunnat inse hur hon handlat. Hon hade inte sett hur oförsiktig hon varit med sig själv och sitt liv.


Hon insåg helt plötsligt att hon var vuxen, längtan och saknaden la sig stilla till ro. Hon kunde lägga barnets sorg bakom sig och börja leva. Äntligen kunde hon förlåta sig själv, acceptera sig själv. Hon lät tårarna äntligen komma på plats tillsammans med känslorna som fick ro där dom hörde hemma. Hon kunde äntligen känna glädjen över det som varit och att sökandet var över. Mönstret var tydligt och det var brutet.

Just då var det så.
I hennes värld. Den värld hon såg just då. Det var inte sanningen, det var en del av den. Det fanns mycket hon inte sett, inte förstått, inte vetat om, just då.

Slutet

Det var äntligen vår i luften, rälsen dunkade där tåget for snabbt mot nya mål. Hon visste inte vad som väntade henne, hon visste inte hur det skulle kännas att på nytt möta livet och kärleken igen. Det hade varit en lång tid av reflektion och en svår återuppbyggnad av det som varit trasigt och alla de känslor som varit i omlopp under många långa år. Att hitta det som var hon i en ny värld. Hon lämnade det hon haft med sig där på perrongen då hon klev på tåget. Hon åkte mot det nya utan rädsla, fri att möta det som väntade henne på slutstationen, och hjärtat var varmt lyckligt igen.

Just då var det så. I hennes värld. Den värld hon såg. Det var sanningen.


//Di 20080204