Jag hör henne vandra, golvplankorna knarrar och jag lyssnar, mina andetag hörs genom tydligt i morgonens tystnad.Hon vandrar i svunnen tid och förvirringen blir stor när hon inte förstår vad som händer. Hon vandrar i tystnad i sin egen värld, ett hopplock av nuet och dåtid. Det glimtar till och precis då är hon som alltid ,men lika snabbt slocknar det och hon är tillbaka i dåtiden där ett halvt sekel försvunnit ur hennes liv och minne. Jag hör henne vandra, jag ser henne långsamt långsamt försvinna bort för att för aldrig bli densamma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar