Att mista sitt barn

Är det som jag fasar för mest i mitt liv, och hur lever man vidare då? Min kompis har mist sin dotter för ett par veckor sen, hon var lika gammal som min son. Dagarna innan hennes 20 årsdag så dog hon. Mamma tog sitt liv när jag var liten och Mormor har alltid sagt att man måste leva vidare, och det är det jag beundrar hos henne.Styrkan att orka var dag och känna livsglädjen trots allt. Mitt liv har kantats av sorg och förluster men i de svåraste stunderna har jag också hittat en styrka att leva det liv jag berikats med. Fast sorgen efter förlusterna finns kvar så har jag lärt mig att leva med den som något glädjande märkligt nog. Jag minns dem jag förlorat med glädje och tacksamhet för att de berikat mitt liv på sitt sätt. Livet blir aldrig detsamma igen, men orkar man se att livet finns kvar trots förlusten så kan livet få fortsätta i sin nya form.

Det tog många år för mig att inse detta och när min bästis omkom med sitt barn så grät jag varje dag i många år, och varje gång jag åker förbi hennes hus, eller kyrkan där graven finns minns jag henne och våra tokigheter och vänskap. Saknaden och sorgen finns kvar men glädjen över vår vänskap är större.

Jag önskar också att jag får behålla min familj som den är idag men vet också att livet inte innehåller några garantier för det, och därför är jag oändligt tacksam för alla de dagar dom finns kvar där.