tittar

¨På bilderna jag har på väggen på jobbet min familj....sonen som fyller 18 år idag fattas på en egen bild på jobbet. Det får jag fixa :0). Tiden går fort, jag minns när han kom till världen, han ville aldrig komma ut, och när han väl kom ut så gjorde han det till Eva Dahlgrens Ängeln i rummet...

Tiden går fort, och jag har nog kanske inte ens fattat att det gått 18 år sen den dagen, än mindre 26 år sen stora sessan kom och att jag själv fyllt 50 år! Snart fyller lilla sessan 24 år....

Som mamma önskar man sina barn det bästa, men det är inte alltid man själv kan ge dem det, liksom man önskar sig själv det bästa och inte alltid ger sig själv det...det är en svår ekvation kan jag tycka att inte alltid kunna finnas tillhands för sina barn och eventuella problem dom råkar ut för, inte för att jag inte finns till för dom, utan mer att de inte delar alla sina problem med mig. Vilket de naturligtvis inte ska heller, dom måste stå på egna ben och hitta egna lösningar på sina eventuella problem.

Att jag som mamma måste ha distans till mina barn, en sund distans som förälder och inte klampa in i deras liv utan låta de leva det som dom vill. Man kan se på men inte delta...man kan råda men inte bestämma...de är vuxna och måste lära sig att vara vuxna och våga ta egna beslut. Även om det inte blir som de tänkt sig. De måste lära sig att våga pröva, ändra och tänka om.

Själv har jag varit oerhört beroende av min mamma med vad hon tyckt och tänkt i alla år...det har skapat problem för mig. Det inser jag nu i vuxen ålder. Att de mönster som skapats har varit tunga att bära och svåra att släppa. För mig handlar det om att skapa annat än det jag haft i mitt liv till mina barn, nya mönster och saker som är enkla att hantera.

Jag hoppas att när de når min ålder minns mig som någon de har haft stöd och glädje av, och att de kunnat känna tillit och förtroende för mig som mamma.

Det går att förändra sitt mönster, och jag hoppas de sett att jag jobbat med mina och att det jag gjorde fel var av okunskap och o vetskap. Nu när jag vet bättre skulle jag aldrig göra om samma sak.

Jag uppskattar min mamma och det hon ändå gjort för mig i livet, jag älskar henne även om jag blir arg på henne emellanåt när hon förminskar sig och får mig att falla in i gamla mönster av skuld.

Jag inser och accepterar att hon och jag inte har samma uppfattning om hur livet för oss varit under mina 50 år på jorden, och att vi aldrig kommer att nå en samsyn gällande det. Hon gjorde det hon trodde var rätt, och vet inte annat än idag. Det har jag accepterat och förstått. Det får räcka för mig. Resten är mitt och det får jag jobba med om jag vill. Annars får jag lämna det också.....Livet är till för att levas, så gott man kan, och det bästa av allt man får göra om!!