Ensamheten består i att jag kan ju inte bara ringa eller att någon ringer och undrar om vi ska ses eller fika. Kanske är det så att jag själv sett till att jag inte har något umgänge pga min sjukdom. De vänner jag har bor norröver och dit kan man ju inte skutta över på en fika så snabbt.
Kanske har jag inte ens ansträngt mig för att umgås med någon annan heller.. en relation kräver samspel med varandra så ja jag blir ensam hemma istället..
Men insikten är lite ledsam och saknaden av barnen och barnbarnen är slående.
Många är ensamma i Sverige… just nu kände jag mig som en av dom.
Nåväl jag sysselsätter mig med saker men det är en annan del i det hela…
I morgon är det en ny dag …. Tjingeling