Vita arkivet

 Ja jag började för så många år sen med att skriva hur jag ville ha det en dag då jag var borta. Nu går det ju göra digitalt. Så på min 61 årsdag började jag på det digitala arkivet och funderade på kista, urna, plats, blommor, sång, och allt annat som finns att fylla i. Det är tufft, och man blir lite ledsen i ögat av att tänka tanken på att dö. Ja alla måste det en dag oavsett. Har sett program om arvstvister på kanal 1 nu och ja återigen får det mig att fundera på framtiden med bonusbarn och arv osv..jodå det är skrivet men sen hur verkligheten en dag ser ut ska jag inte bekymra mig om nu. Men allt blir så tydligt när man sitter där och plitar ner sin sista vilja.

Att fundera över var man vill vila sin sista vila. Ja älskar Mojen men ja ska vi ligga där långt borta från mina barn han och jag med andra i fam. Ja en fundering på var jag hör hemma tar sin plats....och just nu är det svårt att tänka på den saken. Så vita arkivet får ta sin tid. Jag har iaf gjort det viktigaste att börja med hur jag vill ha det ....

Carpe livet....Tjingeling...

Å så var de borta

 hatar verkligen att inte fått säga hej då till de som dör. Nu har jag hela sommaren försökt träffa I som olyckligt nog var dålig och som jag nu aldrig fick träffa i sommar heller. Han som var gift med V som dog i vår och som jag aldrig fick möjlighet att säga hej då till heller. Ja minnena lever kvar, av de dagar vi haft tillsammans då jag var barn, cirkusen med skära kameler, de som var mina extraföräldrar på landet, de som fanns där och som jag kommer att sakna trots den ensidiga kommunikationen från min sida. 

Det blev då, varför vet jag inte. Men jag ringde, jag hälsade på, jag skickade julkorten, och ja jag höll kontakt tills jag insåg att jag var den som ville ha kontakt. De blev alltid glada över mina besök eller samtal inte tu tal om det. Men de hörde aldrig själva av sig. Kom aldrig och hälsade på trots vårt lilla avstånd på landet. Sista gången de var till mig var 2010 då jag fyllde 50 år.

Ja, i fredags fyllde jag 61 år....så det är ju längesen. Man får minnas allt trevligt vi hade. Avskedet blir som det blir i dagens läge. Tyvärr. MEN jag tycker inte om det.

Födelsedagen ja, den blev bra, och jag bestämde mig för att fira mina återstående dagar i livet nu när jag fyller år. Jag har alltid känt en ångest inför födelsedagen pga? Ja, kanske för att jag aldrig var van att fira så som barn ska, förväntan blev besvikelser. Jag vet inte  riktigt varför, men någonstans blev det så. Är tacksam över att jag får fira ännu ett år. Oavsett. 

Sorgen ligger kvar undermedvetet fortfarande, drömmer konstiga drömmar och är ledsen. Men det är så livet får vara just nu tänker jag. Man måste få sörja lite också. Dessutom är jag ruskigt trött efter att ha börjat jobba nu. Det tär på krafterna fast jag inte tycker jag gör mkt. MEN rutinerna och måstena gör att man är tröttare ändå än under semestern. Sover middag varje dag nu igen. Väntar på kallelse till Förvaltningsrätt. Inget än..Till dr fick jag i går, sen tid...sjukskrivningen går ut 15 sept...och den 22 fick jag tid. Oro över att det ska krocka med förvaltningsrätten...oro över livet...som vanligt då jag börjar bli för trött så drar det igång.

Barnbarnen har börjat förskolan och äldsta skolan i förstaklass. Det verkar gå bra för alla ändå vilket är tacksamt. Det var mysigt att träffa alla då vi var till stugan för någon helg sen. Fint väder och fiskade en sväng, badade badtunna, åt god mat och umgicks med äldsta dottern med fam. Den yngre och sonen åkte när vi kom, men hann säga hej och kramas lite. Mysigt. Fick presenten som jag öppnade i fredags morse. Ja så roligt med teckningar från barnbarnen för att gissa vår present som vi ska ha på lördag. Mojen fyller ju också på söndag...

Jag gissade rätt, var Winnerbäcks konsert. Att se hemma på lördag :) med en massa gottigott att mysa med. Trevligt värre. Maken hade köpt grillbesticken jag önskat oss. Trissen gick sämre...ingen vinst där men tur i kärlek då istället... rosorna håller fortfarande och så gick vi ut och åt och hade en mysig kväll trots att solen inte värmde. Blev lite kylslaget framåt kvällen tyvärr. Men över lag en mycket bra födelsedag.

Sonen började sitt första jobb igår, gick bra verkar det som. Han blev förkyld och fick feber. Men kunde ändå  vara med på gravsättningen av fadern som gjordes den 18 aug. Känns fortfarande märkligt att han är borta. 

Sen händer det en del med katterna i morgon, ska kastrera dem...hoppas det ska gå bra. Så jag återkommer vid tillfälle med fortsättning om livet och om jag orkar skriva. Vi får se. 

Tjingeling så länge och ta hand om er...

3 aug 2021

Idag fyller katterna 8 månader. Och tänk så stora de har blivit 😅de väger över 6 och 5 kg… jättekul men hade nog aldrig förväntat mig att se dem så stora redan nu. De är så otroligt snälla iaf och tolererar det mesta jag utsätter dem för i form av kontroller av både det ena och andra. Ja de tog hemresan väl och busar på i hemmet. Kan tro de saknar utburen men ja det är ju som det är att bo i stan i lägenhet.

Ja begravningen är över och var förvånansvärt ljus trots allt. Himlen strax innan visade ett hjärta i molnen ❤️🙏🏻 Ledsen  ja självklart. Svårt det här med allas sorg och min egen som oväntat slog till mer än jag visste. Märkligt att så mycket kommer trots att man varit skild länge och levt sina egna liv med andra. Ja självklart har inte livet tillsammans förr varit bara dåligt. Och även om vi sårade varandra när vi skildes så åren vi tillbringade tillsammans formade mig delvis till den den jag är. Vid 16 och 19 år är man ju bara barn och fast man tror man är vuxen.

Allt jag lärt mig av honom i form av renovering mm är ju saker jag behåller i mitt liv. Och glömmer inte hans sista ord om just att  han skulle slippa renoveringen då jag flyttade…

Nå nu vet jag att jag var inte orsaken till våra renoveringar för alla år efter så byggde han och renoverade iaf 😊. Det var hans terapi och känsla att vara värdefull att göra saker och tala om för andra hur man gjorde att visa och se till så allt blev bra. En egenskap han bar med värdighet och lärde våra barn att våga renovera och bygga vidare på sin kunskap. Hör honom fortfarande emellanåt då jag inte är nöjd då jag gjort ngt men då tänker jag att jag vågade iaf att göra. Alla kan inte göra allt perfekt alla gånger. Vi gör alla allt så gott vi kan just då. Och kunskapen växer ju mer vi provar. 

En sak som jag också lärde mig av relationen med honom var att inte nervärdera andras arbete eller tankar… för att känna sig mindervärdig i en relation är förödande. 

Han menade säkert inget illa men det var så det blev med mitt mindervärdeskomplex och dåliga självkänsla att inte räcka till i mina ansträngningar. Därav fick min otrygghet näring att lämna innan jag själv blev lämnad. Vi kunde inte dra tåget åt samma håll längre. 

Nu åker han med alla vänner där uppe bland molnen igen på ett nytt tåg mot nya mål… han är inte glömd, han är saknad bland många och ja minnena av det skämtet jag inte uppskattade då ler jag åt idag. Stark och trygg i mig själv efter alla år av terapi. 

En dag i taget så går livet framåt igen för oss alla fast sorgen ligger och skvalpar och dyker upp emellanåt. Även för hans fru som inte skällde ut mig som i drömmen utan tvärtom erkände att jag var fin och omtänksam. Tack 🙏🏻 det var befriande att höra. Oavsett så fortfarande bryr jag mig om andra och kommer alltid att göra det på mitt sätt. Alla förtjänar lite vänlighet oavsett liv. Man kan förlåta och gå vidare. Ta hand om er därute. Tjingeling