Mitt i allt de bra så kommer stunder av tvivel och tankar om livet, förändringar och allt som pågår runt mig. Jag kan inte prioritera varesig mig själv eller det jag vill eller rättare sagt tror jag vill. Jag vet inte ens vad jag vill längre utan bara grubblar. Jag får liksom ingen ordning utan blir mest ledsen inuti... ja visst borde jag vara lycklig med livet då jag har allt jag behöver.
Jag borde inte ha den där stora sorgklumpen i mitt inre kvar efter en fantastisk ledighet. Kanske just därför finns sorgklumpen, jag vet hur livet kan vara och borde vara.Saknaden och sorgen borde inte finnas där, men den gör det. Den där längtan som finns kvar sen barndomen att vara betydelsefull och älskad av alla. Inte bortglömd och oönskad, känslan som är svårkopplad av ensamhet...
Den är svår styrd. Visst mycket är mitt eget ansvar att komma förbi känslan och försöka acceptera det som är istället för att försöka få något jag aldrig kan få.Vara där jag är och leva där istället för att slåss mot något jag inte kan vinna. Jag måste acceptera att jag gör det jag kan ,likaväl som jag måste acceptera att jag bara kan påverka mig själv men inte andra.
Så nu är semestern slut, jobbet väntar igen, vardagen återgår. Idag är idag. Semestern har varit fantastisk på många sätt, mindre fantastisk på andra men sammanfattningsvis så får jag vara väldigt nöjd över den. Det blir inte alltid som man tänkt men framrutan är större än backspegeln säger Olof Röhlander så tittar framåt och avslutar där... Tjingeling och glöm inte bort att våran stund på jorden är kort, för kort för att inte tas tillvara och vara med dem vi älskar...
