Så tog det en tråkig vändning

Hos dr idag och hade ångest inför besöket då jag under min Sthlms vistelse började förstå hur det var ställt. Såg ett ansikte på tåget och personen tittade på mig precis så dom gör som känner en väl...och jag hade ingen aning om vem det var!! Huvudet var totalt blankt...länge tills jag insåg att vi varit kollegor under nästan ett halvår...otäckt och jobbigt...hen undrar säker varför jag inte ens hejade..tröttheten som vällt över mig senaste dagarna gjorde att jag också fattade, fast jag inte vill, att det var dags att ta det lungt igen. Och ja utredningen och konstaterandet att jag fastnat i utmattningsträsket igen var solklar. Tydligare än någonsin...Så sjukskriven igen och stressad av det just nu... Men det får jag försöka hantera tills vidare då jag vet att det måste gå att ta hand om mig ..för att återhämta mig igen...

Här ligger jag och vilar

Efter en tidig morgon och innehållsrik dag. Den gick bra, vi kommer överens och det blir bra i slutet hoppas jag.. Dock hänger varningsflaggan uppe för min enorma hjärntrötthet... Men nu vilar jag här i tystnaden...Tjingeling 

Lite ångest

Sitter på tåget mot första ledningsgruppsmötet i Solna. Har lite ångest inför dagarna då jag vet att det kan dyka upp obehagliga situationer med min chef. Tyvärr är hon väldigt labil och man vet aldrig när och varför hon brinner till. Känns sådär att behöva väga varje ord och tanke för att undvika explosion. Därför har jag bestämt mej för att bara försöka lyssna och ta in. 

Men det är stressande att alltid behöva fundera på om det man gör är rätt eller fel. I veckan fick en kollega ovett igen och  löneförhöjningar är genomförda för vissa och inte för andra. Dåligt för ingen har haft lönesamtal utan det bara dök upp eller inte på lönespecen... Jag ska enligt avtal ha traktamente mm idag men tror inte att det heller kommer automatiskt. För när vi ska på julbord får vi åka utan ersättning och övernatta i Sthlm talade chefen om efteråt hon fått ett surt utbrott då en kollega undrat om vad som gällde ersättning, tider osv. Det jag tycker är jäkligt i situationen är att alla åker för att inte reta henne mer, och att inga avtal gäller för oss utan hon skapar en dålig arbetsmiljö för alla... Nå ska ta en sak i taget men det känns olustigt...är för gammal för tjafs och dåliga chefer.. Har fått nog av dåligt ledarskap i mitt liv. 

Det är inte kul längre

När ens mamma hotar att ta sitt liv, speciellt inte när det varit precis det man upplevt en gång i sitt liv. Att min mamma nr två nu är så gammal att hon snart kommer att försvinna är tillräckligt jobbigt. Att hon dessutom för andra gången på kort tid säger samma sak igen blir för mycket. Tyvärr är jag inte i balans för att vara pedagogisk och ta det på ett bra sätt, fast jag vet att det är sjukdom som gör att det är så här. 

Mamma undrade vad vi skulle äta till mat...och då hade vi precis ätit pizza för en stund sen. Då inser jag hur illa det är med henne. Demensen har slagit till med stormfart. Hon mindes inte vad vi ätit till lunch och fikat heller. Känner igen allt från svärmor...

Hon blir sämre och sämre vilket hon inser men ändå inte visar mot de som träffar eller pratar med i telefon. Så när jag ifrågasätter hotar hon och ja det har jag mycket svårt att hantera. 

Det känns hopplöst... Hur det än blir vill man bara hennes bästa och det räcker inte...inte i hennes värld nu...där har sjukdomen flyttat in och med den visar sig sorgen, egoismen och rädslan...för det man inte kan stoppa..ålderdom och slutet av livet.

Solen tittar fram

och vi har druckit kaffe efter en frukost tillsammans, mamma och jag. Klockorna har tickat i otakt hela natten men någon timmes sömn fick jag ändå. Nu återstår hemresa och en lördag med mässa, en god middag och några skratt...hoppas jag.

Tjingeling

Så

Var den här dagen över...sorg,tankar,och kärlek, men också ensamhet. Svår dag att beskriva. Jag liksom svävar i en känsla av ensamhet. Det finns liksom ingen plats för mig, alla har sitt och jag åkte till mamma. Visst jag är ju välkommen hit men saknar den där familjekänslan på nått vis...den som alla andra har...kanske. Den som jag tror andra har. Den känslan som infann sej när jag var barn och som inte försvinner utan dyker upp vid märkliga tillfällen.Tänker att så måste min mamma kanske känna det, ingen har tid för henne, inga vänner kvar, en tråkig ensam värld och livet som rusar på. Nå nu ligger jag här och filosoferar. Det är säkert inte alls sant...kanske är det bara min rädsla.

Nå tid har vi ont om i våra liv...på gott och ont...vi rusar och tiden med..och snart är tiden slut..ja..det är det som är livet..och för mig finns det åter en ny morgondag att göra till en bra dag...trots känslan av ensamhet just nu. Imorgon är en annan dag..

Fredag den 13

November och idag är det både en glad och sorglig dag. A fyller 11 år och jag kan överraska henne med att dyka upp och gratta. Men också en sorgens dag. Farfar  B ska begravas idag. Och igår gjorde jag hjärtat till honom. Dikten och pengar är skickade så nu återstår bara resan uppåt i regnet.

"Andlöst nära är du, 

som en viskning över tid som är förbi

Din röst vilar i rummet,

 omsluten av vinden med varm kärlek däri

Längtan och sorgen vilar andlöst varmt och varsamt, 

här hos mig"

Vila i frid kära Farfar B.

/Di 

Så har vi landat i en buss!

Vi kom hem från Spanien en torsdag och åkte direkt upp till Sundsvall på fredagen för att tillbringa helgen med en blivande 1 åring och resten av familjen.Vi checkade in oss på Knaust och tog en sväng upp till sessa 1 och hälsade på innan vi tog med oss sonen ut på en middag. Jättemysigt. Lördagsmorgonen började med frukost och promenad till Lillmyran för att hjälpa till inför dagens kalasande. Hon fick öppna paketen från oss. Mysigt.

M fyller ju också år samma dag så vi gick iväg på fika hemma hos dem efter att ha ätit lunch hos 1 åringen och hennes föräldrar. 

Solen sken och vi fick rejält med träning i backarna upp från hotellet. Sen gick vi tillbaka till Lillmyran och hennes kalas. En riktigt bra dag med många presenter,skratt och minnen. 

Söndagen gick snabbt. Åkte och shoppade garn hos en tjej som jag mött via fb och intresset för maskinstickning. Intressant möte. Så åkte till mamma och fixade lite. Det var tufft, men jag gör det jag kan. Inte kul alls att se förfallet av ens förälder och inte ha möjlighet att hjälpa. 

En dag i taget känns som en bra idé just nu. Även om inte kroppen och jag är sams just nu får det gå. Jobbet kräver sitt och är enormt trött i huvudet och sover inte då jag ska. Vaknar på natten och har svårt att somna om när tankarna maler på. Så tänker jag att det går ändå och att jag måste släppa tanken på att hjärnan inte kan mer utan göra så gott jag kan av situationen. Mojen har bytt jobb inom sitt företag då de lagt ner hans avdelning. Tufft för dem också och blev glad när jag fick en bukett på bordet igår utan anledning. Två triss fanns också med och jag vann 90kr!

Idag har vi hamnat i en buss...på väg till fotomässan i Stockholm..så resandet fortsätter på flera plan...Tjingeling